Alltså snart har jag varit här i en månad! Oj, helt overkligt men fascinerade vad tiden går fort! Veckorna bara svischar förbi, men det gör inget för att det händer så mycket kul här att jag känner att jag utnyttjar tiden, fast inte tillräckligt mycket än. Snart ska jag sätta igång med alla de planer jag har skrivit ner i Sverige, allt ska sättas igång här! Men just nu har jag haft en acklimatiseringsperiod, och den har behövts.
Lektionerna på KAI Nihongo Sukuru
Vi börjar klockan nio på morgonen och då säger man おはようございます till de andra klasskamraterna innan man gör detsamma till läraren. Först går vi igenom något som inte gick så bra förra lektionen, vilket kan vara uttal eller vissa ord vi inte kunde då så bra. Vi repeterar vad läraren läser upp från de kort hon håller i, och sedan ska vi en och en säga orden högt så att hon hör att vi uttalar det rätt. Japanskan har också två betoningar på ord och det är inte så svårt egentligen, bara man vet om det för annars kan man läsa ut ett ord och tro att man menar en sak när man egentligen säger något annat.
TPR: detta handlar om att man rör på sig i klassrummet samtidigt som man lär sig nya ord. Ibland kan det vara att vi bollar runt en boll och räknar på japanska, eller leker andra lekar. Ibland är det rollspel där vi låtsas att vi är på en restaurang och använder de fraser vi har fått lära oss.
Varje dag är det små test vi för göra, vilket kan vara att läraren läser upp ord som vi ska skriva ner på lappar. Läxor har vi ungefär varje dag, och innehåller då de ord som vi har lärt oss.
Idag samlades alla svenskar inne i ett rum för att utbyta erfarenhet och få information. Då fick man verkligen se hur många svenskar det är här… Svenskar är i majoritet på KAI! Vi delades in i mindre grupper där de som har gått längre på skolan berättade om livet i Tokyo och andra tips. Sedan var det dags att vi nya elever skulle presentera oss för hela skolan på japanska, vilket är enkelt:
ハじめまして！わたしは クリス です。わたしは スウェデンじん です。どうず よろしく おねがいします。
Okonomiyaki
Middagen igår med de två japanska vännerna var väldigt intressant! Vi gick till en okonomiyakirestaurang där maten lagades vid vårt bord och vi hade beställt in olika ingredienser såsom seafood, kimuchi och ett annat som jag inte kommer ihåg namnet på. Men allting var rått så vi fick blanda alla ingredienser (ägg, sallad, kryddor, kött, etc) ihop så att det blev en smet, och sedan klickas det ner i pannan där de blir till pannkakor. När allting var klart hällde man på en sås, torkat fiskkött, mer kryddor och majonäs. Okonomiyaki är en maträtt där man kan ha i lite allt möjligt, om inte jag har helt fel så betyder ordet “anything you like”, någonting sånt. Men smaken på detta var något jag inte har upplevt tidigare, och speciellt mochi som var i ena. Mochi är en risdeg som är otroligt seg och smaker egentligen ingenting. Så vi satt där och pratade om allt möjligt, från tafsare “chikan” till jobbkulturen i Japan.
Min vardag består just nu av att jag kliver upp ungefär 7:30 då jag äter en obefintlig frukost bestående av ägg och toast (som egentligen bara består av luft). Alltså frukost verkar inte existera här, visst de äter annat till frukost men jag vill ha smörgåsar! Flingor och müsli finns i och för sig men ändå. Sedan går jag iväg till Kanda Station vilket ligger tre minuter bort och då måste jag forcera genom en ständig och aldrig sinande ström av salarymen som alla går emot mig och ingen verkar gå till stationen… Men området där jag bor i är inte ett vanligt bostadsområdet, ja egentligen är Chiyoda-ku Tokyos minst befolkade ward (cirka 32 300 personer bor här), även fast denna ward anses vara centrala Tokyo!
Vi slutar 12:50 och då går jag och fyra andra svenskar och äter lunch vilket består av sobanudlar och någon risrätt till. Sedan spenderas eftermiddagen någonstans i Tokyo och jag kommer hem vid tio och gör middag och avslutar dagen.
Men hur om helst så är det helt otroligt hur mycket folk det kan strömma samtidigt ut ur en station heeeela tiden konstant i minst tre timmar. Tågen går så ofta att det tar aldrig slut på alla människor. Men väl inne i stationen ställer jag mig på den specifika platsen som gör att man kommer närmast sin exit för nästa tåg i Shinjuku Station. Där byter jag till Yamanote line och åker en station till Shin-okubo och går till skolan. Och just nu stör jag mig på hur sakta japanerna går på gatan… de går inte, utan snarare spatserar eller flanerar… Väldigt störande när man har bråttom iväg.
Mobilen jag har köpt (och livebloggar via) har TV som fungerar jättebra, hackar inte och har bra kvalité! Det märks att man skickar mycket meddelanden här i Japan för det finns många olika inställningar för att skicka meddelanden med känslor (då är det en specifik färg som sätts igång i mottagarens mobillampa) och “request for reply”-inställning, hur convenient som helst!
Och annars så håller jag på och smälter bort här i Tokyo. Alltså jag hade hört om att det skulle vara fuktigt och varmt, men jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle bli såhär otroligt varmt och fuktigt och ännu har det inte peakat! Detta ska man ha i åtanke, ska man turista kanske det blir för jobbigt att svettas och tröttas ut i värmen som sträcker sig igenom juni till september. Jag hanterar värmen bra, medan folk i klassen blir olidligt trötta. Förresten är koreanerna väldigt schysta. Och herregud vad svårt det är att veta åldern på killarna! I Japan är det svårt att gissa åldern på kvinnorna, och i Sydkorea är det jättesvårt med killarna! En i klassen är 28 år och ser ut att vara 20 år. Låt mig få upprepa: han är tjugoåtta år och ser åtta år yngre ut!!! Samma sak med en som är 26 år och ser ut att vara 18… Väldigt förvirrande!
Förresten älskar jag Tokyo ännu mer. Vill. Ha. Etagevåning. I. Shibaura.
Senaste kommentarer