Them bumpy roads

by Christoffer Wiklöw

…och jag undrar vart någonstans det gick fel? Om det var klockslaget som aldrig synkroniserades, om det var den där blicken och den konversationen som gjorde det? Eller var det något större än så?

2012 och vi alla vet att Mayakalendern vill oss något detta år. Året för förändring, för att bryta ner något och bygga något nytt. Det är inte året för världens undergång utan undergången för den värld vi trodde var vår. Det som vi trodde var vardag, det vi trodde var vårt sätt att leva på, det kommer att förändras till en sådan grad att man undrar vad som hände med ens värld. För människan är inte mer än vad den kan uppfatta sig själv igenom.

Tio dagar efter att jag hade landat i Sverige efter två månader away igen frågar jag mig frågan vad som händer. Varför saker och ting går off road, på bumpy roads i mörket med endast sikt på någon meter fram, innan det styrs upp på vägen igen, en omskakande upplevelse. Varför? Och då ska ni veta att saker och ting går generellt min väg, helt smooth.

Allt som har hänt under dessa tio dagar är saker som brukar hända under ett år ungefär. Och det är då man sätter sig ner och undrar vad detta år vill med en. Motgång efter motgång, men jag reser mig upp envis som jag är. Magkänslan är starkare än någonsin och visar vart härnäst jag är påväg. Men tyvärr lyssnar jag inte tillräckligt på den. Ja, fredagen den 13:e kom och utgång nalkades. Innan vi gick ut tänkte jag “jag ska inte ta med iPhonen för den kommer att bli stulen ikväll” och det brukar jag inte känna. Utgången kom och gick och jag trodde jag hade klarat mig. Mindre än en minut krävdes innan den var borta, och då endast någon minut från hemmet. Det hade varit ok om de hade stulit mitt bankkort eller nycklar, men man tar inte min iPhone. Min telefon som är min kontakt med hela världen, den som ger mig svar på så mycket.
Därför är mitt nummer spärrat och jag kan inte längre nås på det.

Allting har ett pris och frågan är vad man är villig att betala. Och betalat har jag gjort. Jag har rest mig upp gång efter gång, med mer hård hud then before och sagt till mig själv “något gott är påväg att komma min väg“. Jag har lyssnat till T, hört New York genom henne, och fått mig en dos av ass-kicking. Precis som henne frågar jag mig varför allt detta sker, men att jag kan mer än såhär: det handlar om att visa sig starkare och starkare för att man växer. Tro mig, det gör man.