wow, that song is actually quite good, I’m impressed. And Monster wasn’t that good, but still listenable. For now, I like five of eight songs and that is impressive for being a album like this waaay from the music I usually listen to.

Wait, the intro of Monster is kicking ass!

I am of course talking about Lady Gagas The Fame Monster.

Mobilen vibrerar sig varm.

21 flikar uppe i webbläsaren.

En ny blogg startad.

Pluggat i flera timmar.

I’m busy.

 

Flera låtar att lyssna på.

Flera att vänta in.

Många konserter att vilja gå på.

Många att vilja möta.

I’m busy.

 

Mejl som ska svaras på.

Muskler som ska tränas.

Flaskor som ska tömmas.

Paket som ska önskas, och köpas.

I’m busy.

 

Kläder som passar.

Frisyr som behöver trimmas.

Rakning.

I’m that busy.

 

Planer som finslipas.

Sidor som besöks.

Nya sidor av mig som upptäcks.

Allting har bara börjat.

I’m keeping myself busy.

 

Personer som ska kontaktas.

Envishet som står i, ska testas.

Bilder ska tas.

Text ska skrivas.

Och svar ska inväntas.

I’m busy for now.

 

Farväl som ska tas.

Beslut som ska tas.

Fingrarna sveper förbi,

pennan går varm.

I am on the busy side and I enjoy every time of it.

Ah, Lady Gagas Monster från det kommande albumet Fame Monster är jättebra! Vill ha! Lyssna här?

吉田, min sensei brukar ofta nämna mig när hon ska ta ta upp något grammatiskt exempel, såsom att hon visste på något sätt att jag bara går till Starbucks, och att jag modellar. Den andra läraren, さいとう brukar ofta påpeka att jag är ハンサム. Lärarna här är så härliga på ett sätt man inte är van med i Sverige.

Jag lever ett liv här nu och det fungerar jättebra, jag tänker inte ens längre på att jag är ibland japaner och att jag är en utlänning. Jag tänker inte heller så mycket på att jag är i världens största stad, eller på världens dyraste mark. Jag gör det jag ska och har det bra.

Kan jag leva i Tokyo kan jag nog klara av att leva i de flesta västerländska storstäder i världen, eller hur? Jag känner mig inte låst till Sverige, som jag har tjatat om flera gånger, jag har kommit över Sverige. Men de amerikaner och koreaner jag talar med här kan inte alls förstå varför jag inte vill bo i Sverige, för enligt deras bild är Sverige en av de bästa länderna att bo i, eh är det något jag har missat eller?

Jag tycker det inte är ett stort steg att flytta till utländska megastorstäder, till exempel insåg jag att jag alltid har pratat om att jag kommer ha en lägenhet på Manhattan, och att jag verkligen kommer ha det en dag för att jag är så envis! Bara den tanken gör mig varm inombords av glädjefylld förväntan.

Känns som jag peka och välja vart jag kan bo nu. Precis så som jag vill vara.

Så, New York, Stockholm och Tokyo är ställen jag kommer bo i. London, Shanghai och Paris är också ställen jag är öppen för. Det enda som är synd är att världen är låst till gränser med pass och visa och allt vad det innebär… Det är synd och begränsande.

Var befinner jag mig om fem år? New York? Antagligen Tokyo.

Anledningen att jag kan släppa lös alla idéer är att jag har insett att det här med karriären kommer lösa sig för mig automatiskt, det gör det alltid för mig.  Jag har märkt at ju mer tilltro jag har på att det kommer lösa sig, desto mer möjligheter dyker det upp. Helt fantastiskt! Livet är inte svårare än så.

Och jag är så glad att jag har insett detta vid min ålder. Hos mig kommer det inte existera någon medelålderskris inte!

Idag gick jag till en konbini med en koreanska i klassen, och när vi gick tillbaka sade hon ”let’s play together later!” och jag har typ knappt pratat med henne förut. Men så är japaner också: det är inte ovanligt att redan vid första mötet att de säger: ”let’s be friends!”. Som killen i huset som flyttade ut en dag och vi sågs för första gången den dagen; han ger mig glass och sitt mobilnummer för att träffas senare. Bara sådär!

Att japaner är blyga är en STOR MYT! De som säger att japaner är blyga har uppenbarligen inte varit till Sverige.

Åh, vad drygt men det måste erkännas.

Vad jag än börjar med så tröttnar jag efter fyra månader. Jag är inte säker om det gäller fyra månader på allt men det mesta som jag brukar börja på är jag alltid lika på att göra, och sen efter ett tag så faller intresset som en sten, väldigt plötsligt. Jag måste lära mig att tackla denna period!
Som att jag har väldigt svårt att gå upp nuförtiden, fast jag har massiv med intressant att göra.

Jag måste inse att jag har bara mig själv som skyldig till att se till att allt jag har i huvudet verkligen sker! Böckerna skrivs inte av sig själv. Bilderna tas inte av sig själv.

Hur som helst så behöver jag skaffa mig en modellportfolio, men hjälp vad dyrt det är: 30 000 yen, cirka 2000 kronor alltså. Men iofs så kan jag få tillbaka det på ett jobb…

Tänker på sista dagen med dig, ja du var den sista människan i Sverige som såg mig, den dagen jag skulle flytta till Japan. Jag hade tänkt på det innan, vilket bra start det skulle bli på denna resa: att sitta med dig som vi brukade göra och prata om framtiden som vi redan har utstakad, och när det väl hände var dagen perfekt och du var precis så trevligt som du brukar vara. Du hjälpte dra runt min enormt tunga resväska, och när vi satt där intill vattnet med glassen insåg jag att det inte var sista gången.
Du vinkade av mig med en tår. Kändes som vi nyss träffades för första gången där, och nu plötsligt var det ett avsked på ett långt, är inte livet oproportionerligt när det gäller tid?

Nu är det svårt att hålla kontakten med tidzoner och allt, och du är ganska upptagen nuförtiden. Jag med.
Men jag tänker på dig som en av mina bästa vänner och för mig gör det inget att vi inte har hörts på ett tag för att jag vet att tiden innan vi ses igen kommer kännas som en natt!