So long!

Så, då var jag tillbaks i varma Stockholm efter kalla dagar i Gävle, för jeez vad kallt det är ute i år. Besvikelse, I has yes. Men bara för att jag är tillbaka i den numera stökiga krubban, tänker jag inte skippa eller glömma vad som har hänt de senaste dagarna.

Jag har hälsat, vinkat och tittat. Sagt hej då och sagt farväl. Lovat vykort och kramat. Sagt ”so this is it”. Det var alltså de sista dagarna med kompisarna i Gävle. Fest i Boulongern och krogen där jag träffade en del trevliga människor och en obehaglig, desperat tjej… Tur att Frud kom och hjälpte i sista stund, haha! Men allt som allt var det skönt att få krama och vinka till vännerna en sista gång detta år, och på ett långt tag. Bland anant Jessica, som snart åker till DUBAI! Hon är den andra jag känner so åker dit, Dubai som fortfarande är en exotiskt, mystiskt, spännande och ultramodern stad.

Tack Jessica, Nanna, Frud, Poffe, David, Salve, Pernilla, Jens, Martina, Markus, Linnea, Kristian, Malin, Natalie, Janna och några till för att ni kom!

Har även tagit farväl till familjen vid bussen mot Stockholm. Och sen var det över för tiden i Gävle.

Det enda som oroar mig just nu är vad som ska hända nästa höst. Jag kan söka in till en terminskurs, men vad sedan? Vad händer då mellan Januari 2011 och framåt? Och förresten var bor jag i juli 2010? Time to get creative again.

Fast,

ska jag vara ärlig,

så tyder allt på att jag blir kvar i Japan.

Permanent.

Etnografisk studie i Uppsala

Seriöst, jag stod i FEM minuter på avstånd och försökte komma på OM detta var en RIKTIG kvinna, en levande en. Ja, jag kunde ju inte stå och stirra på henne om det var en kvinna som stod där och blickade drömskt mot fönstret. Men sedan märkte jag att hon inte blinkade på ett tag, och sen såg jag att hon hade ett litet staket runt sig och det brukar ju förstås inte tanter normalt sett ha.

Här ligger Gustav Vasa begravd. Sveriges grundare, typ. Han gjorde sig avhängig från Påven och anslöt sig till protestantismen och det har vi MYCKET att tacka för.

... och Harry Potter sprang och skjöt iväg trollformel efter trollformel mot Voldermort i korridoren. Eh, nej detta är i Uppsala Domkyrka

Uppsala domkyrka låg väldigt fint till

Lissi! Och de andra

 

Idag klev jag upp tidigt och tyckte att allting kändes drygt. Jag har sånt dåligt morgonhumör de första fem minuterna. Fadern och jag åkte tåg till Gävle, sedan bil ner till Uppsala för att hälsa på min farmors syster Lissie som jag har sett en gång tidigare. Hon var så trevlig och hon tjockade ner oss med kakor, tårta och allt annat. 

 

Efter detta gick jag ner och ”gjorde Uppsala” fem gånger på två timmar. Ja, det var då litet må jag säga… Jag hann då med att göra en etnografisk studie av Uppsala: där finns inga gamlingar, genomsnittsåldern är cirka 22 år. Studenter – javisst, såg flera studentmössor gåendes. Utekvällar i barer/klubbar/pubar verkar inte vara en hit utan där är det hemmafester som gäller. Studenter gick runt med systemetkassar så hemmafest is the shit där. Sedan cyklar folk ÖVERALLT och HELA tiden. Rena djungelns lag vid övergångsställen med alla bilar och cyklister som for hit och dit utan rödljus. Sedan gick folk stilla och var snälla nog att akta sig när man kom. Jag kände mig nästan lite bufflig, jag är ju van att armbåga, knuffa och pusha i Sthlm med en ”talk to the hand”-attityd.

Där var min etnografiska studie klar.

 

Sedan var det hemfärd mot Stockholm och DÅ, PRECIS DÅ gick jag vilse i ett av Uppsalas homogena områden….

Snart är jag i Tokyo: 39 dagar kvar!!!

Det känns fortfarande mestadels overkligt att jag kommer att spendera min vardag, mitt liv, i världens största metropol: TOKYO!!! Liksom är det sant?! Att flytta till Tokyo för att studera språket är något jag har tänkt sedan 2005. Sedan dess har jag tagit studenten från medieprogrammet i Gävle och flyttat till Stockholm för att studera till journalist. I september fick jag hem en massa papper från språkresebyrån och mellan den tiden och nu har jag haft en jävla liv med CSN, Stockholms Universitet, språkresebyrån, KAI Japanese Language School och Stockholms Läns Vård för att för att få möjligheten att studera japanska.

Jag är en journaliststudent som avbryter studierna för att åka till Tokyo och lära mig japanska. Jag som har blivit utvald bland tusentals sökande att skriva antagningsprovet till Journalistisk Produktion på JMK, den bästa journalistutbildningen i Sverige.

Men nej, jag ska till Tokyo. Målet att bli journalist har jag haft sedan jag var tio år och skrev referat av artiklar. Men yrket är flexibelt och jag har många möjligheter att göra karriär utomlands. Så därför gör jag detta.

Och nu sitter jag här och väntar på studentvisumet. Det har varit en lång väg, men fasiken vad det har varit värt det.

All den väntan jag har haft på Tokyo och Japan har förstås byggt upp en stor förväntan på landet. Därför bestämde jag mig för att åka till Tokyo i februari 2008 för att uppleva staden jag älskar så. Åtta dagar senare sitter jag på flyget hem och förstår att Tokyo är den stad jag är menad att spendera min vardag i, vare sig det är ett år eller ett liv. Allting i staden hade tagit en bit av mitt hjärta: från den söta hotellvärdinnan, de gulliga melodierna vid tunnelbanestationerna till Shinjukus skyskrapor.

Jag har också läst på om allt negativt om landet, så att jag är förberedd på det också. Sedan vet jag hur jag själv blir vid stora omställningar: precis som alla andra gånger jag har åkt utomlands själv kommer jag vakna upp den dagen och känna en stark känsla av ”varför gör jag detta? Är det värt det? Åh, varför ska jag vara så tokig och åka så långt?”. Jag vet att jag kommer komma fram till Tokyo och älska staden än en gång. Sedan kommer det gå cirka 2-4 veckor och ångesten över att ha lämnat familj, vänner och rutin bakom sig kommer stå sig stark en morgon. Jag vet att jag kommer ifrågasätta mitt val och min framtid, och jag kommer störa mig på trängseln, det eviga blippandet och blinkandet överallt och känna mig isolerad i ett samhälle där 99,9 % är japaner som dessutom inte talar engelska och har en kultur som skiljer sig från den egna.

Sedan när denna reaktion är över kommer glädjen över att vara i Tokyo med en massa nya utländska vänner, infinna sig och jag kommer vilja stanna där för evigt. Där bland skinande skyskrapor och höga betongväggar, noggrant skötta trädgårdar och blixtsnabba t-banevagnar.

I staden Tokyo i Japan. Det som kändes overkligt för några månader tidigare är då mer verkligt än något annat jag upplevt.

En tanke från 2005 som blev verklighet.

Snart är den verkligheten här.

Argh

Jaha, sitter och försöker skicka mail men får hela tiden tillbaka allihopa med anledningen att hotmail anser att jag skickar spam?! Typiskt, mitt i arbete och kontakt med vänner.

Kanske det är internet här som är anledningen? IP-adressen kanske…

 

Förresten gick ner på stan här. 

Och somnade nästan. Jeez, vad tråkigt det är här. Ursäkta attityden men det ÄR så. Det positiva är att jag tvingas göra annat såsom plugga in den där japanskan jag har skjutit upp och ta tag med ansökningar. För det här ska gå minsann! Ja, jag syftar på att jag ska söka ett stipendium på språkkursen jag har sökt. Då kan man få 10 000 kronor. Man tackar för det i så fall. 

Men så tillbaks till stan: ja, där såg man folk man känner. Träffade på min journalistvän/mentor som jag träffade även i Tokyo. Vi språkade litegrann, var så länge sedan man träffade henne. 

Lyckades också hitta väldigt bra presenter till tre tjejer i familjen! Ska delas ut i helgen, och jag ska få. 

 

Nu ska jag förbereda familjen på att jag ska flytta till Tokyo och stanna där minst ett år… De har nog inte fattat det. Inte det sistnämnda iaf.

Oh, the days of my past life

Limited Kyoto-termoskoppen från STARBUCKS (!) som jag fick av japanen i present! Fatta vad glad jag blev! Jag som älskar Starbucks, och nu dessutom har en free drink-biljett att använda till att fylla upp denna snygga Kyoto-mönstrade bjässe med. Min vänskap är billig att köpa.

 

Haha, vilken dag!

Åkte in till Sergels Torg 13:00 för att träffa en japan från Osaka. Det hela känns egentligen väldigt surrealistiskt; detta är ju något som startade med en konversation på Myspace för några veckor sedan. Och nu, nu ett möte i min hemstad. Men jag förstår att det verkligen är verklighet då jag ser ”den gröna jackan, portföljen och asiaten” som han beskrev i mailet. Han är 1,65 cm och ser ut att vara ett barn men är 23 år. Jag smyger mig på honom och han inleder med att gapskratta. Väldigt mysko, men väldigt bra inledning också. Jag avfyrar min japanska jag kan och han gapar munnen och utbrister sin glädje över mina kunskaper. Han talar bra engelska, tack och lov.

Vi går igenom Gamla Stan och Södermalm till Hattbaren där han köper sin studentmössa. You have so tjockt hår, säger expediten och jag översätter till Yusuke som han heter.

Vi, eller snarare han med sin ENORMT tunga resväska dragandes på kullerstensgator, kämpar vidare till Zum Franzisken eller vad den heter i Gamla Stan för att äta lunch. Enligt hans tjocka resebok om Sverige är den restaurangen billig (?!?). Detta stämde ju förstås inte alls, restaurangen i den delen av stan är inte billiga överhuvudtaget. Takai (dyrt), säger jag och han och vi går vidare. Vi äter i Kungshallen istället. Han, pyttipanna (som han tyckte var hur roligt som helst att säga), och jag en smörremacka. Vi diskuterar svensk & japansk musik och våra olika kulturer. Jag försöker få honom att säga ”Chrille” men det går inte ALLS. Det var TOTALT omöjligt för honom (?!?). Han betalar lunchen för oss båda och vi går vidare. Han berättar att han ska spendera natten antingen i ett fängelse eller i en båt kallad af Chapman. Jag vet inte om han valde den där båten att övernatta i. Förresten, han var väldigt tokig som åkte tåg från Kiruna till Lund (!!!) i 18,5 timmar!!! Tydligen fick han choklad av en snäll tant bredvid dock när hon fick reda på hans tågtid, lyckligt nog (detta fick mig att fundera på om denna tant kanske trodde att han, med sin korta längd, kanske var ett barn som behövde tröstas med choklad). 

Vi stannade här vid Monteliusvägen där han fotade, jag fotade honom och kameran fotade oss. Bilder kommer upp sen!

Under tiden vi går runt pratar vi och jag märker snabbt att jag måste tala a r t i k u l e r a d  engelska så att han förstår. ”How” förstår han inte alls så det blir väldigt knepigt att försöka hitta på ett synonym till det ordet. ”What do you like about Stockholm?” blir ”What time is it?” för honom. ”Big” blir ”Biggu”, ”Starbucks” blir ”Stabaa”, ”Slussen” blir ”Sulusurun”. Men hans engelska var väldigt bra för att vara en japan, kan jag säga!

 

Efter fem timmar är det dags för mig att gå vidare till fadern min i Solna men Yusuke vill först ge mig något. Han vet om att jag gillar Starbucks och packar upp först en fin papperskasse från Starbucks (bara det är bra nog!!!) och sedan en otroligt fin termoskopp med Kyoto-motiv. Jag blir otroligt glad och tacka honom. Tänk vad snällt av honom! Jag hade ju inte förväntat mig det liksom! Och detta är precis vad jag behöver faktiskt då jag har letat efter en. 

Vi skiljs åt och lovar varandra att ses igen, nästa gång i Osaka där han ska guida mig. 

Hade jag inte termoskoppen skulle jag inte ha förstått att detta har hänt. Resterande kvällen spenderades i Solna med familj och en ASROLIG Petra Mede. Herregud, man kan ju inte få nog av henne. Aja.

 

 

Fredag recap

Jag for iväg till Gävle över dagen för att hälsa på familjen och vänner. Jag träffade bland annat Jessica som har trotsat finanskrisen och varslandet med sitt nyvunna jobb på en exklusiv klädbutik i en galleria. Now that’s something!

Det blev middag på en kinesisk restaurang vid Södermalmstorg. Bilresan gick så fort hem. 1,5 timme är kort tid för mig nu när jag är van vid en timme från dörr till dörr Handen – Näckrosen. Jeez.

Ses i Gävle på fredag?

På fredag åker jag till Gävle över dagen för att spana in läget med familjen och gamla ‘hoods. Ska äta middag med familjen på någon restaurang. Vi tackar minsann för att slippa behöva laga middag hemma! Ska bli spännande att se om det fortfarande är en sån grymt stor skillnad att gå på stan i lilla Gävle vs. Stockholm. Senast tittade ALLA på mig. Alltså, denna antropologiteori som jag slänger ihop nu består av hypotesen att i huvudstaden rör det sig flera hundratusen människor så man helt enkelt kopplar bort att titta på folk. Man bara går vidare med sin blick som egentligen är långt borta i en tanke. I Gävle är det så pass glesbefolkat och smått att man tittar på förbipasserande. I 6 av 10 fall känner man igen personen, så att inte ha denna koll på folk omkring en gör att man kan missa någon. Eller dissa.

 

Det tycker jag är så skönt med Stockholm; här slipper man stöta på folk varje gång man går (notera går: så nära & litet att man går) till stan man är trött på. Anonymiteten som skapas i storstadspulsen ger en adrenalinboost.

 

Summering: I Gävle konsumerar alla glosylta/blängsylta!

”Ok, Christoffer du måste ringa 112 nu.”

Igår åkte jag in på akuten. Här är min berättelse:

 

Igår var det en helt vanlig dag. Ingen föreläsning så jag bestämde mig för att ta 14:16 pendeltåget in till City för att skriva lite på bloggen åt ett företag och köpa lite mochi. Det är överdjävulskt halt och slaskigt ute. Plötsligt ser jag pendeltåget komma in och måste rusa igenom tunneln och nerför trappan och springa på plattformen och in på tåget. Men när jag sätter mig är det något som inte stämmer.

Det sticker och trycker mot bröstkorgen. Så fort jag tar ett andetag känns det som om nålar och knivar trycks in i lungorna och hjärtat. Det är obehagligt och gör jobbigt ont. Det går väl över, tänker jag. 

Byter linje mot Universitetet och kliver av en 20 minuter senare. Fortfarande gör det ont men jag går upp och lämnar en bok som jag har fått räkning på – minst 150 kronor. Jag förstår att det är fredagen den trettonde idag, tänker jag innan jag kommer på att det är först om en vecka. När jag sätter mig på t-banan mot City igen känner jag mitt febrig och bestämmer mig för att ringa hem till Gävle och modern, som är hälsokonsult. Hon slussar frågan vidare till sin kollega, som råkar vara sjuksköterska, och svarar ”oj, har du haft det i en timme? Ring Sjukvårdsrådgivingen!”. 

Vädret är sliskigt ute, så jag sätter mig inne i Kulturhuset och ringer 1177. En Malin svarar. Efter några grundliga frågor (det var måånga) frågar hon mig om jag är ensam. Jag är vid Sergels Torg, svarar jag. 

– Ok, har du någon med dig?, säger Malin.

– Nej.

– Ok, Christoffer utifrån det du har berättat måste du ringa 112 nu, säger hon.

– Eh, ok.

– Hur känns det? säger hon och låter nyfiken.

Och jag blev smått paff av frågan. Eh, konstigt, svarar jag yrt.

– Klarar du av att ringa själv? Ska jag ringa 112 åt dig? säger hon och låter bekymrad på ett snällt sätt. Men jag svarar att jag kan ringa.

– Ok, men Christoffer då måste du ringa 112 direkt efter att vi har lagt på, säger hon snällt som en moder säger åt sitt barn att inte glömma matsäcken. Men jag ringer fadern min och förvarnar honom om detta. Så fort jag lägger på ringer Malin upp mig igen. Hej, hur går det? Har du ringt än?, säger hon oroat. Jag känner mig nästan lite generad över att hon verkar bry sig så mycket om mig och så ringer inte jag 112 som jag skulle. Men när hon lägger på ringer jag genast 112. 

(Malin på 1177, om du läser detta vill jag tacka för att du var så snäll och brydde dig extra mycket! Tack!)

 

Del två: taxihelvete

När jag har ringt SOS har smärtan försvunnit, konstigt nog. Men SOS vill att jag ska ta en taxi till St: Görans Sjukhus omgående. Jag ringer och beställer en taxi från NK. Och jävlar då  vad det skulle drygas. Hittar en taxi, snackar med honom men så sticker han MITT i samtalet intill gatan! Så ringer en taxichaufför till mig och undrar vart jag är. Jävlar vad vi drygade med varandra; jag stod på en sida, han en annan, jag ser fleeeera taxibilar och springer mot den ena, efter den andra, fram och tillbaka. Men nej, och taxichauffören ringer mig och lägger på innan jag har svarat. Ringer och säger något på ickehörbar-svenska och lägger på innan jag har svarat. Han ringde mig mist 15 gånger.

Och efter en EVIGHET kommer taxin och DÅ jävlar vad han skulle skälla ut mig ”varförvardudärduskullejuståcjagaågapgjagalsl”.

Jag säger att jag ska till akuten.

DÅ!

DÅ, blev det fan tyst på han.

Genom hela resan.

 

Del tre: Soldier’s Heart

Inne på akuten får jag sitta och vänta en stund innan jag får ta EKG, blodtryck och svara på frågor. Mitt ärende var inte brådskande nog så jag får sitta och vänta tills doktorn kommer, vilket tar en timme. Några ungdomar kommer in där ena har ett stort sår i armen. De snackade KONSTANT som om det inte fanns någon morgondag. Jag blir förflyttad till ett säng med skynke omkring. En tant ligger på andra sidan skynket och yrar om en klocka (som inte fanns) och försöker slita ut luftslangen ur näsan. Och så luktade det kiss och sjuka låg i korridorerna. Ja, det var inte en trevlig miljö att sitta i…

Doktorn kommer in och trycker på min bröstkorg och ben. Alla tester visar ok och jag är frisk. Han säger att jag fick nevrocostafibromyalgi (ja, nånting i den stilen…), eller som det är mer känt som, ”Soldier’s heart”. När jag sprang hamnade alltså nerver under revbenet och skapade smärtan. Detta händer tydligen unga män i denna ålder. Vad man kan göra är att sträcka ut bröstkorgen och…. uthärda :/.

 

Klockan var först 20:05 när jag kunde lämna akuten (kom 17:00). Då åkte jag till Solna och fick vila. 

 

Nu är jag hemma och tar det lugnt. Ska se Casino Royal ikväll.

Hej blonda i Sverige

Fördelningen av blonda

 

Hm, gränsen verkar gå alldeles vid Gävle. Vad ovanligt det kommer bli för mig i Japan, där 0,00000000000001 procent är lite blonda. Och då handlar det om en invadrare. Det var så att jag själv reagerade när jag såg en blondin i Tokyo…

Snart tillbaka i min lägenhet igen

Imorgon lämnar jag Gävle för att åka hem igen till Stockholm. Jag saknar Stockholm lite, jag har blivit så fäst vid alla rutiner och bekvämligheter. Jag längtar också tills jag kan lyssna på min musik, mysa i min soffa och njuta av ungkarlslivet på 24 kvadrat. It rocks!

På kvällen ska jag besöka mitt stamställe, ”Wasabi Sushi”, och beställa Bentolåda, igen.

Det har varit trevligt att träffa en massa gamla kompisar här. Känns som tiden har stått stilla sedan jag flyttade ut från stan. Och bocken brann ner! Mindre kul har varit att folk är så jäkla benägna att titta på en. Så har det alltid varit i Gävle, men nu när jag har varit borta i i Stockholm (där man inte gör så) i ett halvår, blir det bara drygt. Ibland undrade man ju om en b-kändis gick bakom en (typ Rolf Lassgård, som för övrigt sågs i Åhléns här då jag kom).

 

Gävle, vi syns snart igen!

 

Övrigt: jag kan nu fakturera arbetsgivare (typ DIG, chefredaktör’n)!

2009 starting good

Biljett är köpt till Laleh på Cirkus den 21 februari. Har sett henne en gång tidigare och hon är riktigt bra live. Bättre än på albumen. Sedan har jag spenderat pengar på SL-kort, biljett hem till Gävle den femte, beställt ”AKG K324″ hörlurar som ska hämtas ut på Megastore vid Sergels Torg. Mailat Blueberry Språkresebyrå och återknytit kontakten till en japan jag har haft sedan 2005! 

 

Snart ska jag åka och träffa Mormor som har flyttat in i en lägenhet i centrala Gävle. Har inte sett henne på ja, ett halvår minst.

 

Jag gillar 2009, det har börjat så bra och det känns som året har mycket att ge.

Årsresumé av 2008

Då är det sista dagen av 2008 då, men vad har hänt? Och vad har varit sämst?

 

Alltså hands down, 2008 har varit det bästa året för mig hittills! Och jag tyckte att 2007 var bra! 

 

Dock startade året lite sorgligt med att min favorithund Jalle  fick problem med diskbråck vilket ledde till det tårfyllda beslutet att avliva honom. Det skedde 22 januari. Samma dag blir jag påkörd av en bil när jag cyklar. Händelsen blir en krönika (se http://www.oforigo.com/images/pakord.gif ).

Februari var en väntan tills femtonde februari då jag flög iväg mot städernas Stad Tokyo. Jag blev fast, och har inte varit mig lik sedan dess…

Mars fram till slutet av maj blev HÅRDPLUGGANDE NON-STOP. Det var galet, men ack så värt det var. Tyvärr blev jag snuvad på gymnasiets bästa slutbetyg med ett MVG… Det kändes hårt för stunden, men jag gladde mig åt de som var bättre. Fick iaf ett stipendium av skolan som en utav de som hade de bästa betygen på gymnasiet.

Sista tiden fram till juni blev det festande, och just studenternas barrunda var en utav årets bästa fester. Studentkvällen spenderades i regn på ett flak, och runt i folks villor. 

Sommaren blev ett långt arbetspass på Furuviksparken där jag styrde karuseller här och var. Hjälp vad det var ett konstigt jobb. Mötte några vänner för livet där iaf. Synd men jag har arbetat sönder parken nu… Och den där snuskgubben som jobbade på samma plats… Herregud, han ville bjuda in mig på en grogg i hans lilla lägenhet! Och han gick bara på mig hela tiden! ”När är du ledig?/När slutar du?/Ska vi ses ikväll?/Jag har groggen redo för dig” etc.

I augusti flyttade jag in i min första lägenhet. Ett etta på 24,1 kvadrat. Helt underbar, helt ren och fräsch. I Handen. Och tiden på JMK går trögt i början, undrar varför jag är där och så, men det löser sig och jag trivs något otroligt mycket där, även fast vi är där otroligt sällan. 

Summering

2008 överträffade allt jag hade förväntat mig. Jag har utvecklats mycket, lärt mig nya saker, träffat många nya vänner och verkligen vuxit.  Jag har lämnat Gävle bakom mig, och numera älskar Stockholm. Lever livet och njuter som fan. Choklad, Björk and Japan is still the passion in life and Obama has been elected.

Life rocks liksom.

Det som har varit sämst är matlagning. Ja! Jag som var så duktig i mitt barndomshem på det, men nej i lägenheten blir det bara blask av det hela. Uh! En besvikelse var det också att det (nästan utlovade) sommararbetet på Arbetarbladet aldrig uteblev… Hm…

Sedan har det varit en del funderingar kring vänskap och så. Men det har jag rett ut nu.

 

Light non-stop fakta:

• Varit uppe i luften i flygplan sex gånger.
• Besökt London, Zürich och Tokyo
• Sett isländska artisten Björk på konsert fem gånger.
• Sett dåliga dj:en Leila Arab.
• Gått på flera konserter (ah, så många att jag inte minns)
• Tagit studenten med 19,69 i snittbetyg (2 VG resten MVG)
• Jobbat som karusellpersonal i Furuviksparken sommaren igenom (USCH! Ok, lite).
• Fått många nya vänner.
• Blivit antagen till Journalistikvetenskap på JMK (fd. Journalisthögskolan) på Östermalm i Stockholm. Som alltså har en TUFF konkurrens bland de sökande!
• Intervjuat chefredaktören för Stockholm City, intervjuat reporter på Metro och Expressen. 
• Gjort flera reportage (se www.oforigo.com)
• Flyttat till Stockholm.
• Fått julsms & nyårssms av Fredrik Wikingsson.

CP-kväll med kompisar på bussturné

…betyder asrolig måndag!

 

Jag, Kristian och Sara-Lee sitter på ett fik och får en spontan idé om att ha en riktigt tattig kväll. Två timmar senare träffas vi igen vid fnasket och sätter oss på närmaste buss, vilket blev ettan mot Valbo. Med den åker vi runt och tillbaka och yrar längst bak i bussen. Tillbaks i stan åker vi med tvåan mot Bomhus där vi blir utkastade vid sista stationen för att chauffören ville läsa tidningen… Så där stod vi i Tranmur i kylan i 20 minuter. 

 

Under bussresorna uppstod ett nytt ord: Banbañjo

Såhär lyder definitionen: ett handtag som sitter på ett obestämt ställe som inte har någon egentlig nytta.

Som t.ex. När man ska resa sig upp och tar tag i någon, då är denne en banbañjo. På bussen fanns en banbañjo vid utgången på en stång högt upp, egentligen var den onödig där men det är ett handtag ändå!

Kvällen slutade på Old Saints där vi träfffade folk. Felicia Cederbladh var där. Hon känner ”lärarinnan” i ”De Ofrivilliga”. Det ni!

Att lämna 2008

Jag måste ses som lite bitter just nu, eller cynisk. Ja, inte som jag brukar ses överuvudtaget måste jag påpeka. Men jag är det nu, och såhär ligger det till varför:

Varför ha mina vänner jag har nu?

 

Ja, jag vet. Ok, jättedrastiskt men seriöst alltså. Jag ska ju bort över åtta tidszoner snart. Det kanske är BÄST att glömma kompisarna här, ja åtminstone i Gävle för det blir lättare så? Kanske för att saknaden efter dem inte blir så jobbig då? 

Ja, varför ha vänner här när jag ändå kommer sakna sönder vänskapen?

 

Jeez, jag behöver träffa gamla vänner snarast. Behöver någon som säger åt mig. Tur att en fika är inbokad nu på måndag….

 

PS. För övrigt vill jag tillägga som en vän sade på studenten: ”man säger att man kommer höra av sig, men man gör det inte sedan”. Ja, efterklok, det stämmer. Jag höll hårt på att inte låta det stämma, men nu har jag gett upp det. Nu får de som vill vara vän med mig kontakta mig, och jag dem. Så. Det. Så.

Julbocken brunnit ner

Ja, då har julbocken här i Gävle brunnit ner. Vi som åkte förbi den igår vid elvatiden och sade att man borde hoppa ut och tända på den…

Fyra timmar senare brinner den

Powernap

Är så trött så trött. Ska packa snart för färden mot Gävle imorgon, men det känns som om jag skulle kunna sova nu… Kanske får ta en powernap instead.

 

Glögg ska jag ta, och så äter jag lite pepparkaksdeg också. Yummie.