Roliga saker 先生 säger om mig

吉田, min sensei brukar ofta nämna mig när hon ska ta ta upp något grammatiskt exempel, såsom att hon visste på något sätt att jag bara går till Starbucks, och att jag modellar. Den andra läraren, さいとう brukar ofta påpeka att jag är ハンサム. Lärarna här är så härliga på ett sätt man inte är van med i Sverige.

Fyra månader and that’s it

Åh, vad drygt men det måste erkännas.

Vad jag än börjar med så tröttnar jag efter fyra månader. Jag är inte säker om det gäller fyra månader på allt men det mesta som jag brukar börja på är jag alltid lika på att göra, och sen efter ett tag så faller intresset som en sten, väldigt plötsligt. Jag måste lära mig att tackla denna period!
Som att jag har väldigt svårt att gå upp nuförtiden, fast jag har massiv med intressant att göra.

Jag måste inse att jag har bara mig själv som skyldig till att se till att allt jag har i huvudet verkligen sker! Böckerna skrivs inte av sig själv. Bilderna tas inte av sig själv.

Hur som helst så behöver jag skaffa mig en modellportfolio, men hjälp vad dyrt det är: 30 000 yen, cirka 2000 kronor alltså. Men iofs så kan jag få tillbaka det på ett jobb…

Waking up to Christmas songs

Gör mitt bästa för hoppet om en bättre framtid.

 

Vaknade upp till att lyssna på jullåtar, hur mysigt är inte det?

Idag ska jag som vanligt åka till ett Starbucks i stan, antagligen det i Ginza för att de har satt upp en stor känd julgran där nu, och för att det området är så inspirerande och motiverande. Kan ni tänka er att där ibland alla dyra klädmärken står ett H&M, en klädbutik som vi i Sverige ser som Sveriges McDonalds, stå som om det vore ett lyxmärke!

 

This is how I want to spend my Christmas

Först i början av november vara i Tokyo för invigning av alla fina julgranar runtomkring downtown och äta Christmas cakes.
Sedan gå längs Fifth Avenue på Manhattan och svänga förbi Rockerfeller Center för att stå och mysa med min älskade intill den enorma julgranen.
Sist fira julafton med min familj i en mysig villa med eldstad och många stora julgranar, julpynt, härlig stämning, tjock vit snö, doft av rykande glögg och nybakade pepparkakor, varma lussekatter, Aladdinask, och mera pynt. Tända ljus och skratt. Lammatta. Sprakande eld.

Lutandes tillbaka med en varm kopp glögg och en bit choklad, vetandes att denna dag kommer bara en gång per år .i ren lycka.

Är inte ett tomt skal

Sticker iväg till Avocado Agency för att registreras hos dem som modell. Skyndar mig, jag är sen och ute ösregnar det och tyfonen kommer snart. Hittar agenturen, kliver upp för trapporna och kliver in i det pyttelilla kontoret med de fyra anställda. Det är mysigt, kanske. Så får jag sitta ner och skriva ner det jag ska.
Försöker prata lite, skoja lite, för att visa att jag bara inte är en snygg kropp, ett objekt, ett tomt skal. För jo, det finns något bakom det du ser också. Men hon visar ingen reaktion, hon gör bara sitt jobb.
Hon säger, jag gör som hon vill.
Inte ens tyfonen som drabbar oss båda förenar oss.
Jag är mer än ett snyggt yttre.

Sammanträffanden

När sammanträffanden sker tycker jag alltid att det är så häftig; hur världen kan vara så liten att den för en stund sammanför två individer som för oddsen sett borde vara mycket liten. Och när det sker så är det helt fantastiskt.

Jag kanske har redan nämnt det men när jag några kompisar åkte till Tokyo Disneyland (som alltså ligger utanför Tokyo och tar tid att åka till) och väl där ibland alla hundratusentals människor (att hitta ens varandra är ett äventyr!!!) stöter vi på vår granne som bor mittemot oss! Hur otroligt är inte det?! Stört alltså.

Och sen när jag läser att Rim pratar om att en läsare kände igen henne inne på H&M igår och kom fram och pratade med henne – jag såg ju också henne inne på H&M precis den dagen! Fast jag gick aldrig fram… (vadå, jag är svensk).

Sen igår (ja, allt hände igår. It was Teh Day) sitter jag inne på ett av mina favorit-Starbucks i Omotesando känner jag en knackning på min rygg och vänder mig om och ser en västerlänning (att ens se en är förvånansvärt). Han ser ut som Alex Schulman.
Och så nästa dag sitter jag i skolan och hör ett oväsen och vänder mig om – och ser HAN! Eh?!

Explain please.

Uppdatering

Ligger jag lite efter kanske?

Jag har fleeeera texter som ska publiceras här.. Har några bilder som också väntar på att bli publicerade. Sorry, hoppas ni har förståelse!

Som idag hade jag det fullt upp med registrering hos en modellagentur som låg utanför Tokyos Metrokarta/=långt bort så det tog en evighet att ta sig dit. Från Yotsuya till Akihabara tog det en evighet då jag hoppade på fel håll, telefonen ringde hela tiden och jag var förvirrad. Sedan byte i Akihabara där jag tog Hibiya Line mot Gotanno, vilket ligger i en av Tokyos mest anonyma förorter. Väldigt grått betonglandskap och jag insåg plötsligt hur centralt jag bor egentligen (Akebonobashi). Väl framme vid Gotanno skulle jag sedan hitta den anonyma agenturen som låg en labyrint bort bland bostadshus. Inuti såg det riktigt fint ut. Sedan följde hela intervjun på som vanligt (jag ska skriva ner hur en registration går till hos en modellagentur för er som är intresserade). Han tog röstprov också, dock sa vi båda att chansen att någon vill ha en svensk berättarröst är liten…

Sedan var det en hel resa hem som istället slutade på Japans första Starbucks i Ginza, som firade 10 år.

Och sen kan vi väl alla hålla tummen för mig på tisdag, 8 sep, onegaishimasu! Får inte säga vad men det är något jättespännande!

Intervju i GD om jordbävningen

Gefle Dagblad ringde upp mig halv två på morgonen (tack) och intervjuade mig om jordbävningen i Tokyo. Den kan du läsa om här. Notera bilden på mig i min jinbei. Jag har redan fått kommentarer att det är en morgonrock (!?).

日曜日

Kan ni se de japanska tecknerna jag använder lite då och då? I rubriken står det nichiyoubi, söndag.

Så var en händelserik vecka över i landet Japan. Denna vecka har jag haft midterm test, varit svenskalärare åt en japanska, träffat en japansk vän som jag har haft kontakt med i flera år, flyttat till Akebonobashi/Yotsuya Sanchome, Shinjuku-ku. Alltså en hel del!

Igår var jag och en bekant från Stockholm ut i Tokyo tillsammans med hennes kompis. Vi var först till 300 Yen bar, där allting är som sagt billigt men har egentligen väldigt lite alkohol i… Åkte sedan till Shinjuku där vi letade efter en specifik bar, och plötsligt hamnade i en jättemysig izakaya där vi var de enda gästerna klockan två på morgonen. De fullkomligt skrek IRASSHAIMASE från köket när vi kom och vi blev ledda till ett bord där en japansk kvinna och man gav oss oshibori (handduk som man tvättar händerna med) och menyn. Vi beställde in öl och jag köpte god OCH äkta vaniljglass som jag fick en kula för 250 yen. Till ölen fick vi sallad och gurka (!) och en misopasta med ett hemligt recept! Denna pasta skulle man bre på gurkan och kålen och sedan äta till ölen, vilket var jättegott!!! Jag ville såklart ha lite tillbaka hem, och lustigt nog så när vi skulle gå hem så sprang en från personalen till oss och gav oss en omiyage, en present: misopastan! Så nu har jag en liten burk med den otroligt goda misopastan! Så otroligt snällt.

Och förresten är Tokyo otroligt tyst klockan sex på morgonen en söndag.

Den kommande veckan ska jag fortsätta som svenskalärare åt Reiko, börja på Summer Intensive Course och skrivas in på fyra olika modellagenturer. Sounds like a week I like!

Inspiration from Tokyo

Att möta blickar i Tokyo är att möta kulturen. Att komma in i vardagen.

Att möta blickarna här är att förstå.

Att möta är att förstå.

En blick.

En förståelse.

Vet ni hur roligt det är när man sitter mittemot en medelålderskvinna som i sömndvala svajar kroppen åt höger och vänster för att finna stöd men som är på väg att falla och istället rycker kroppen upp henne flera gånger om? Min vardag.

Jag har själv gjort så flera gånger, även när dagen är slut och man sitter där med sin mobil och försöker skriva ett meddelande mellan sömnrycken. Sömnheten ligger ständigt inom en men den trycker man undan för allt det stimulernade man upplever här.

Livet i Tokyo är här och nu, och inte för fem minuter sedan. Sömnen är det som tar vardagen ifrån en och vad gör man när vardagen är mer önskvärd än ens drömmar?

___________________________________________________

Jag är en journaliststudent som ska frilansa i Tokyo och enligt denna blogg så verkar det snarare vara en fotoblogg, inte för att det är något fel på det men jag vill verkligen sätta igång med skrivandet nu. Jag tror jag har kommit över acklimatiseringen nu, och det är nu som skrivarlusten dyker upp överallt. I Stockholm finns den egentligen inte, här är den numera ständig. Jag bär därför med mig ett block där jag skriver ner alla tankar som slår mig, och oftast är dessa tankar de som är mest äkta. Men vad gör man när man har ett block och det öser ner och du befinner dig i en ström av människor?

Regnet

Det är regnperiod i Tokyo och regnet står sig stadigt bland skyskraporna i skymningen. Himlen reflekterar ljuset av aktiviteten nedanför den och ger en behaglig känsla av mysfaktor, fast jag går med ett trasigt paraply ibland salarymen. Det är tisdag i Tokyo och jag är på på ner för att sätta mig på ett Starbuckscafé mitt i det journalistiska centrumet i Japan; Otemachi. Här finns Yumiuri Shinbun, Mainichi Shinbun och flertalet tidningar. Här är mina framtida arbetsgivare, mina framtida arbetskvarter. Och området har redan fångat mitt hjärta! Det är en fröjd att befinna sig här, och stämningen är fräsch och pulserande, här händer det här och nu.

När jag bara sitter här och tittar ut genom sex meter höga kristallklara fönster, ser jag en pedantiskt klippt häck som symboliserar shintoismen: det rena är det som man strävar efter; blinkande varningslampor vid reparationen av vägen: neonstinna Tokyo i ständig förändring; ett anonymt kontor: Japans distinkta distinktion mellan jobb och vardag och salarymen med sina paraplyer i regnet: ständigt på väg någonstans i konsumtionens Mekka.

Utanför har regnet lagt sig. Men det strömmar fortfarande förbi lika många bilar, och lika många salarymen under paraplyer med blickar djupt koncentrerade i sina mobiler.

Det är tisdag och en vanlig dag i Tokyo, i ett speciellt liv.

Jag vet inte vad jag ska göra, jag älskar ju denna stad. Jag talar med andra här och alla älskar staden men det verkar bara vara en förälskelse för dem, och inte något bindande. Jag sitter här och skräms av tanken att jag kanske måste lämna staden. Eller nej, vad är det jag skriver?! Jag SKA ju vara kvar här så länge jag vill. Jag pratar med andra om detta men jag kan inte ärligt tala ljuga för mig själv eller någon annan längre. Jag är seriös när jag menar med att jag vill vara kvar här, skaffa ett liv här. For God’s sake, jag kan inte ens längre se mig själv med ett svenskt körkort, ett japanskt körkort låter mer troligt just nu i mina öron. Men kan jag verkligen bära upp ett liv i världens största stad? Kan jag verkligen vara den som tar mig in i landet permanent och format mitt liv här? Jag som alltid kommer vara den som är utlänningen? Dessa frågor ekar inom mig och besvaras inte.

Fast,

tack och lov så går det mot det bättre varje dag som går. Varje litet tecken som jag får.

Lämna jantelagen bakom dig

Så, bra att du gjorde det för nu kör jag.

Alltså, det har bara gått bra sedan jag kom hit. Jag har haft ett sånt bra flyt, vilket känns så himla bra och uppmuntrande! Visst, min förra dator dog av lite nudelsoppa (kleeeeen kliché), men då lämnade jag samtidigt bakom mig ett annat liv och en annan vardag för en ny kraftfullare, snyggare och bättre dator för en ny fräsch start och det är väl passande på den nya starten av mitt liv? Jag får modelljobberbjudanden, jag blir aldrig bakis överhuvudtaget här, jag lagar grymt god mat varje dag (det är så att jag går och längtar varje dag efter min mat och i Sverige lagade jag ÄCKLIG mat), det är lätt att vara snygg här, jag har redan fått en del japanska vänner, hittade mig och min position i staden snabbt, tränar, varje dag är lycka (och jag tyckte jag levde bra i Sverige!), det går bra med japanskan,

ja helt enkelt faller alla pusselbitar på plats här, sju tidszoner bort, flera tusen mil bort i en stad som jag har levt tidigare i.

____________________________________________________

Att gå runt ute i Tokyo är som att gå runt i ett vardagsrum på en fest – ja, precis så kan känslan beskrivas som. I Sverige var det aldrig så; där var det liksom en så stark distinktion mellan det privata livet och lägenheten, och vardagen i city. De gick aldrig ihop. Här är Shibuya min soffa, Shin-Okubo mitt kök, Ginza mitt sovrum etc. I Sverige visste man alltid att utomhus överallt var man egentligen bara påväg någonstans i, inte en plats där man kunde bara spatsera, njuta av livet eller stanna en stund i. Det offentliga rummet var inte till för mig som person, utan mig som fordon.

Jag känner mig hemma överallt i Tokyo.

____________________________________________________

Imorgon ska jag med en kompis till en arbetsintervju. Stället är ett – just det – ett butlercafé! Det ligger i Shibuya och är kvinnornas motsvarigheten till ett maidcafé. På butlercafét är kvinnogästen huvudpersonen och blir tilltalad prinsessa och kan få betala för att få bli fotad med sin favoritbutler, har kvinnan tur kanske han skriver något speciellt på kortet! Butlern är klädd i formell klädsel och gör allt för att få kvinnan att känna sig som världens centrum för en stund vid serveringen. Nu har kompisen egentligen inte ett visum för att jobba så det går nog egentligen inte för honom. Men känner jag detta rätt så kommer de vilja att jag också börjar på det stället, men jag har ju mina arbetserbjudanden redan. Plus att lönen är provisionsbaserad.

_____________________________________________________

Tänk att jag nu är i Tokyo… Det känns egentligen helt otroligt. Helt overkligt, så som jag har väntat på detta. Och allt jag som jag har väntat på att sätta igång med här. Jag vill ju berätta om det men alla de gånger jag gör det blir det alltid jinx’at och det stör mig så in i Norden. Jag vill inte heller vara den som berättar varmt om något och så händer det aldrig, för sådana personer stör jag mig på och jag vill vara en sån som jag själv skulle gilla; behandla din nästa så som du vill bli behandlad, eller?

/Säger han som ska lämna kyrkan för ett land som har en promille kristna…

Jag lovar

En dag ska jag hjula över Shibuya Crossing!

Tokyoresumé

Alltså snart har jag varit här i en månad! Oj, helt overkligt men fascinerade vad tiden går fort! Veckorna bara svischar förbi, men det gör inget för att det händer så mycket kul här att jag känner att jag utnyttjar tiden, fast inte tillräckligt mycket än. Snart ska jag sätta igång med alla de planer jag har skrivit ner i Sverige, allt ska sättas igång här! Men just nu har jag haft en acklimatiseringsperiod, och den har behövts.

Lektionerna på KAI Nihongo Sukuru

Vi börjar klockan nio på morgonen och då säger man おはようございます　till de andra klasskamraterna innan man gör detsamma till läraren. Först går vi igenom något som inte gick så bra förra lektionen, vilket kan vara uttal eller vissa ord vi inte kunde då så bra. Vi repeterar vad läraren läser upp från de kort hon håller i, och sedan ska vi en och en säga orden högt så att hon hör att vi uttalar det rätt. Japanskan har också två betoningar på ord och det är inte så svårt egentligen, bara man vet om det för annars kan man läsa ut ett ord och tro att man menar en sak när man egentligen säger något annat.

TPR: detta handlar om att man rör på sig i klassrummet samtidigt som man lär sig nya ord. Ibland kan det vara att vi bollar runt en boll och räknar på japanska, eller leker andra lekar. Ibland är det rollspel där vi låtsas att vi är på en restaurang och använder de fraser vi har fått lära oss.

Varje dag är det små test vi för göra, vilket kan vara att läraren läser upp ord som vi ska skriva ner på lappar. Läxor har vi ungefär varje dag, och innehåller då de ord som vi har lärt oss.

Idag samlades alla svenskar inne i ett rum för att utbyta erfarenhet och få information. Då fick man verkligen se hur många svenskar det är här… Svenskar är i majoritet på KAI! Vi delades in i mindre grupper där de som har gått längre på skolan berättade om livet i Tokyo och andra tips. Sedan var det dags att vi nya elever skulle presentera oss för hela skolan på japanska, vilket är enkelt:

ハじめまして！わたしは　クリス　です。わたしは　スウェデンじん　です。どうず　よろしく　おねがいします。

Okonomiyaki

Middagen igår med de två japanska vännerna var väldigt intressant! Vi gick till en okonomiyakirestaurang där maten lagades vid vårt bord och vi hade beställt in olika ingredienser såsom seafood, kimuchi och ett annat som jag inte kommer ihåg namnet på. Men allting var rått så vi fick blanda alla ingredienser (ägg, sallad, kryddor, kött, etc) ihop så att det blev en smet, och sedan klickas det ner i pannan där de blir till pannkakor. När allting var klart hällde man på en sås, torkat fiskkött, mer kryddor och majonäs. Okonomiyaki är en maträtt där man kan ha i lite allt möjligt, om inte jag har helt fel så betyder ordet “anything you like”, någonting sånt. Men smaken på detta var något jag inte har upplevt tidigare, och speciellt mochi som var i ena. Mochi är en risdeg som är otroligt seg och smaker egentligen ingenting. Så vi satt där och pratade om allt möjligt, från tafsare “chikan” till jobbkulturen i Japan.

Min vardag består just nu av att jag kliver upp ungefär 7:30 då jag äter en obefintlig frukost bestående av ägg och toast (som egentligen bara består av luft). Alltså frukost verkar inte existera här, visst de äter annat till frukost men jag vill ha smörgåsar! Flingor och müsli finns i och för sig men ändå. Sedan går jag iväg till Kanda Station vilket ligger tre minuter bort och då måste jag forcera genom en ständig och aldrig sinande ström av salarymen som alla går emot mig och ingen verkar gå till stationen… Men området där jag bor i är inte ett vanligt bostadsområdet, ja egentligen är Chiyoda-ku Tokyos minst befolkade ward (cirka 32 300 personer bor här), även fast denna ward anses vara centrala Tokyo!

Vi slutar 12:50 och då går jag och fyra andra svenskar och äter lunch vilket består av sobanudlar och någon risrätt till. Sedan spenderas eftermiddagen någonstans i Tokyo och jag kommer hem vid tio och gör middag och avslutar dagen.

Men hur om helst så är det helt otroligt hur mycket folk det kan strömma samtidigt ut ur en station heeeela tiden konstant i minst tre timmar. Tågen går så ofta att det tar aldrig slut på alla människor. Men väl inne i stationen ställer jag mig på den specifika platsen som gör att man kommer närmast sin exit för nästa tåg i Shinjuku Station. Där byter jag till Yamanote line och åker en station till Shin-okubo och går till skolan. Och just nu stör jag mig på hur sakta japanerna går på gatan… de går inte, utan snarare spatserar eller flanerar… Väldigt störande när man har bråttom iväg.

Mobilen jag har köpt (och livebloggar via) har TV som fungerar jättebra, hackar inte och har bra kvalité! Det märks att man skickar mycket meddelanden här i Japan för det finns många olika inställningar för att skicka meddelanden med känslor (då är det en specifik färg som sätts igång i mottagarens mobillampa) och “request for reply”-inställning, hur convenient som helst!

Och annars så håller jag på och smälter bort här i Tokyo. Alltså jag hade hört om att det skulle vara fuktigt och varmt, men jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle bli såhär otroligt varmt och fuktigt och ännu har det inte peakat! Detta ska man ha i åtanke, ska man turista kanske det blir för jobbigt att svettas och tröttas ut i värmen som sträcker sig igenom juni till september. Jag hanterar värmen bra, medan folk i klassen blir olidligt trötta. Förresten är koreanerna väldigt schysta. Och herregud vad svårt det är att veta åldern på killarna! I Japan är det svårt att gissa åldern på kvinnorna, och i Sydkorea är det jättesvårt med killarna! En i klassen är 28 år och ser ut att vara 20 år. Låt mig få upprepa: han är tjugoåtta år och ser åtta år yngre ut!!! Samma sak med en som är 26 år och ser ut att vara 18… Väldigt förvirrande!

Förresten älskar jag Tokyo ännu mer. Vill. Ha. Etagevåning. I. Shibaura.

Saker att berätta

Åh, tiden i Tokyo är späckad med roliga saker att göra! Men jag har en del jag vill berätta, och det är:

• att jag har modellat en gång, det gav mig min första lön här.
• Har blivit hårmodell åt en salong i Omotesando.
• Ska flytta till ett sprillans nytt hus.
• Att jag har en japansk mobil!

Men allt detta imorgon! För er som vill och bor i Japan så är mitt japanska mobilnummer 080-35 62 06 48. Jag har en mailadress till telefonen också, S!Mail, men fråga då efter den isf. Kuuul! Mata ashita ne!

Det var en gång i Tokyo

Jag vet inte om det är bestämt, men just nu är det helt rätt.
Det har hänt och händer så otroligt mycket här att jag knappt kan fatta allt, och att jag ens är här är sinnesförvirrande nog. Från en vecka gick jag från att ha hejat på några svenskar i klassen, till att ha bestämt att vi ska bo i samma rum. Man ska inte sova i detta land, man ska inte ens för en stund ta och vila för då har strömmen gått förbi dig och till nästa. Här är det nu eller aldrig som gäller.

Igår var det Tanabata, en festival som handlar om att en man och kvinna går ut tillsammans och tittar på stjärnorna, ja något sånt. Och när jag frågade en japanska vad dom gör funderade hon länge och svarade sedan: “eh, nothing I think”. Detta förvånade inte mig; japanerna är ett folk som med den nya generationer snabbare och snabbare tappar sin kulturella tradition till förmån för salarymen- och itkulturen.

Kakkoi!

Hur som helst så klär sig japanerna i yukata/jinbei vid dessa dagar så jag ville självklart pröva på detta. Jag köpte en superbillig jinbei på donki för 1000 yen och geta för 2000 yen och knöt en obi under naveln, vilket var riktigt svårt! Jag har gjort det förut när jag tränade kyudo, men nu hade jag helt glömt bort det och att försöka kolla på Youtube eller internet överhuvudtaget var väldigt förvirrande, men det gick till slut! Och du, vilken uppmärksamhet jag fick när jag ut från mitt hem till Shibuya! Alltså folk stirrar här på mig hela tiden, det var jag beredd på innan och jag är van nu, men med hela den outfiten blev jag ett lagligt objekt för pekande och råstirrande – MEN aldrig med en nedsättande blick eller hån, utan mer som de var imponerade. Och jag säger då: jinbei drar till sig folk när man går ut kan jag säga! Tre killar blev mäkta förvånade och sa “Eeeeh! Kakkoiiiii!!!” och jag slängde snabbt fram med några franska fraser. Och inne på Starbucks fick jag TVÅ japaners telefonnummer!

Och på tal om Starbucks: ja, jag stod därinne och köpte min Macchio Caramel och stod och väntade i kön på sittplats, detta måste seriöst vara världens mest besökta Starbucks! Plötsligt börjar en kvinna bakom mig tala med mig försiktigt, och jag svarar så gott jag kan på japanska. Det visar sig att hon har varit utbytesstudent i USA och kan tala bra engelska. Och jag försöker prata japanska men det blir mixed up överallt och mitt i en mening sa jag “god kväll” och, haha! Men hon är så trevlig att vi sätter oss vid ett bord. Hon hjälper mig med min nyinköpta mobil, och plötsligt utbyter vi meishi, visitkort, och mobilnummer (förresten, att säga att ett visitkort är kire, fint, verkar inte fungera alls här. Hon förstod inte alls då). Akiyo heter hon och är imponerad av min jinbei, men vet själv inte hur man knyter en obi. Som den äkta japanska hon är vibrerar hennes mobil ständigt av meddelanden som skickas, för man ringer helst inte i Japan. Innan vi skiljs åt säger hon att “det var trevligt och nästa gång tar vi en middag ihop”. Jag tackar för hjälpen och förstår att det är japanerna jag bli vän för livet med. Det tar bara någon minut innan en japansk kille bredvid som studerar i USA börjar prata med mig. Hans engelska är smått dålig, men han är schyst och vi utbyter mobilnummer och e-mailadress. Jag har då haft mobilen i en halvtimme, men har redan två kontakter tillagda! Alltså, det ÄR i Tokyo sånt händer, INTE i Stockholm.

Ett lik i skåpet

Jag skyndar mig hem och småsnackar med den schysta tyskan som bor i huset. Förresten hittade jag en enorm kackerlacka utanför min dörr en natt när jag kom hem. Rädd blev jag och for efter insektsprayen som jag dränkte den i. Fyyyyy vad den sprang läskigt snabbt!
Och förresten igen! En kompis till mig berättade att hans kök luktade så hemskt illa i flera dagar – en natt när han kom hem stod det en massa keisatsukans överallt: grannen hadet legat DÖD i flera dagar i sitt rum!!! Det var alltså en liklukt han kände i fleeera dagar!!! Herregud var läskigt! Han kommer att flytta till nytt ställe nu så det är lugnt för honom.

Izakaya, HERE WE COME!

Igår, eller snarare imorse, var jag ut med mina kompisar här. Vi möttes upp i den varma och fuktiga Tokyokvällen vid Onarimon Station som ligger närmast Tokyo Tower och gick och frågade efter Don Quijote, eller donki som man säger här. Men keisatsukan, polismannen, visste inte vägen så det fick bli endast jag klädd i traditionella japanska kläder. Vi tog oss upp i Tokyo Tower och än en gång insåg jag hur mycket jag älskar denna fotogeniska stad. Gnistrande gator. Här glittrar inte natthimlen, utan staden. Där skulle jag kunna stå en hel kväll och bara drömma mig bort.

Men för att göra en lång historia kort kan jag säga att vi gick till en izakaya, ett krogställe där man sitter i separata avdelningar där man beställer in mat och FRI dricka, för en viss summa. För 90 minuter och 1420 yen flödade alkoholen och vi gick alla lös på cocktaildelen för hela menyn var i katakana/kanji så det var bara att peka och sedan överraskas över vad man fick. Fin service, fint ställe med akvarium. Och billigt! Vi kommer vara stammisar på izakayas med nomihoudai kan jag säga!

KAI Nihongo School

För er som funderar på KAI Nihongo School kan jag säga att det är en jättebra skola! Den första dagen var en Orientation Day och då samlades ALLA nya elever i ett rum där hela personalen presenterade sig och gick igenom skolans principer och lite om livet i Japan, vad vi kan förvänta oss och vad de förväntar sig av oss. Detta tog tre-fyra timmar och vi var då indelade i fyra grupper: franska, svenska, engelska och koreanska. En kille som har läst på KAI i 1,5 år översatte hela introduktionen för att den var ENDAST på japanska. Personalen är otroligt snälla och hjälper en med ALLTING, ja även om man ledsen och behöver bara prata lite med någon. Man känner sig så välkommen alltså. Men jäklar vad många svenskar det är på skolan! Seriöst, det måste nästan vara varannan svensk på hela skolan.

Några lustiga principer på skolan:

• Vi måste ringa till skolan om vi riskerar att bli försenade.
• Vi måste ha minst 80% närvaro för att inte riskera att bli petade.
• Vi får absolut inte åka moped eller motorcykel till skolan (!!!). Eh, vi är inte yakuzan…

Lärarna är så snälla att man känner sig bortskämd. Kurisu heter jag för dem. Men deras engelska är så rolig att jag bara måste härma den lite då och då, och det kanske är lite taskigt hahah… Jag brukar säga “supiidu appu” då och då, för det är så hon säger “speed up” haha! Men hon skrattar då hon också.

Annars är skolan trång, man kan slå i huvudet nästan överallt. Och jag måste gå till balkongen och fota den fina utsikten av Shinjukus skyskrapor!

PRIS HJÄRTA TOKYO

Men är det dyrt här då? Hm, nja. Alltså transportation är en stor utgift här, säkert runt 1200 kronor hamnar det på varje månad. Livsmedel kan vara antingen svindyrt eller billigt. Kycklingfilé är billigt, fast mjölken kostar åtta kronor för en liter. Att äta ute är mycket billigare än i Sverige. Man kan få en riktigt mättande middag på ett sobanudelställe för 500 yen.

Och nej, jag vill inte tillbaka till Sverige for one moment at all. För varje dag som går här blir det bara lättare att se ett liv här, eller i en annan metropol. Men Tokyo har mitt hjärta, och jag ser inget problem att bosätta sig här för evigt så pass härligt är staden. Ett liv i Stockholm är i slowmotion och i klass med Bingolotto.

Impressive!

Igår satt jag på en kompis axlar och går ute – plötsligt hör man en krasch och då har min iPod Classic ramlat RAKT ner på STENmarken från cirka två meters höjd!

Och den KLARADE det! Fatta vad glad man blev + att det räcker med att en dator har gått sönder…