Google Translate destroys Japanese

Min agent skickar ett mail om auditionen för ett jobb (tv-reklam, katalog, affisch osv) imorgon (jag gick igenom picture selectionen, yeah!) på enbart japanska.

(För att förklara lite kort så kontaktar alltid agenturen en om jobb och om man går vidare i till exempel en picture seletction så är det ibland en audition och då frågade jag min agent var vi skulle göra på denna audition för jobbet, och vem de sökte för detta modelljobb.)

Det går att förstå men vissa saker måste översättas i Google Translate och då blir det så här (svaret på min fråga ”vem de är ute efter”):

”Jag letar efter den roll paret som bor i centrala Beijing”

JA, MEN PRECIS. Paret i Beijing. Exakt. Visst letar vi alla efter det paret.

Så… vad har de med mig att göra?

Roliga saker 先生 säger om mig

吉田, min sensei brukar ofta nämna mig när hon ska ta ta upp något grammatiskt exempel, såsom att hon visste på något sätt att jag bara går till Starbucks, och att jag modellar. Den andra läraren, さいとう brukar ofta påpeka att jag är ハンサム. Lärarna här är så härliga på ett sätt man inte är van med i Sverige.

Sammanträffanden

När sammanträffanden sker tycker jag alltid att det är så häftig; hur världen kan vara så liten att den för en stund sammanför två individer som för oddsen sett borde vara mycket liten. Och när det sker så är det helt fantastiskt.

Jag kanske har redan nämnt det men när jag några kompisar åkte till Tokyo Disneyland (som alltså ligger utanför Tokyo och tar tid att åka till) och väl där ibland alla hundratusentals människor (att hitta ens varandra är ett äventyr!!!) stöter vi på vår granne som bor mittemot oss! Hur otroligt är inte det?! Stört alltså.

Och sen när jag läser att Rim pratar om att en läsare kände igen henne inne på H&M igår och kom fram och pratade med henne – jag såg ju också henne inne på H&M precis den dagen! Fast jag gick aldrig fram… (vadå, jag är svensk).

Sen igår (ja, allt hände igår. It was Teh Day) sitter jag inne på ett av mina favorit-Starbucks i Omotesando känner jag en knackning på min rygg och vänder mig om och ser en västerlänning (att ens se en är förvånansvärt). Han ser ut som Alex Schulman.
Och så nästa dag sitter jag i skolan och hör ett oväsen och vänder mig om – och ser HAN! Eh?!

Explain please.

Uppdatering

Ligger jag lite efter kanske?

Jag har fleeeera texter som ska publiceras här.. Har några bilder som också väntar på att bli publicerade. Sorry, hoppas ni har förståelse!

Som idag hade jag det fullt upp med registrering hos en modellagentur som låg utanför Tokyos Metrokarta/=långt bort så det tog en evighet att ta sig dit. Från Yotsuya till Akihabara tog det en evighet då jag hoppade på fel håll, telefonen ringde hela tiden och jag var förvirrad. Sedan byte i Akihabara där jag tog Hibiya Line mot Gotanno, vilket ligger i en av Tokyos mest anonyma förorter. Väldigt grått betonglandskap och jag insåg plötsligt hur centralt jag bor egentligen (Akebonobashi). Väl framme vid Gotanno skulle jag sedan hitta den anonyma agenturen som låg en labyrint bort bland bostadshus. Inuti såg det riktigt fint ut. Sedan följde hela intervjun på som vanligt (jag ska skriva ner hur en registration går till hos en modellagentur för er som är intresserade). Han tog röstprov också, dock sa vi båda att chansen att någon vill ha en svensk berättarröst är liten…

Sedan var det en hel resa hem som istället slutade på Japans första Starbucks i Ginza, som firade 10 år.

Och sen kan vi väl alla hålla tummen för mig på tisdag, 8 sep, onegaishimasu! Får inte säga vad men det är något jättespännande!

日曜日

Kan ni se de japanska tecknerna jag använder lite då och då? I rubriken står det nichiyoubi, söndag.

Så var en händelserik vecka över i landet Japan. Denna vecka har jag haft midterm test, varit svenskalärare åt en japanska, träffat en japansk vän som jag har haft kontakt med i flera år, flyttat till Akebonobashi/Yotsuya Sanchome, Shinjuku-ku. Alltså en hel del!

Igår var jag och en bekant från Stockholm ut i Tokyo tillsammans med hennes kompis. Vi var först till 300 Yen bar, där allting är som sagt billigt men har egentligen väldigt lite alkohol i… Åkte sedan till Shinjuku där vi letade efter en specifik bar, och plötsligt hamnade i en jättemysig izakaya där vi var de enda gästerna klockan två på morgonen. De fullkomligt skrek IRASSHAIMASE från köket när vi kom och vi blev ledda till ett bord där en japansk kvinna och man gav oss oshibori (handduk som man tvättar händerna med) och menyn. Vi beställde in öl och jag köpte god OCH äkta vaniljglass som jag fick en kula för 250 yen. Till ölen fick vi sallad och gurka (!) och en misopasta med ett hemligt recept! Denna pasta skulle man bre på gurkan och kålen och sedan äta till ölen, vilket var jättegott!!! Jag ville såklart ha lite tillbaka hem, och lustigt nog så när vi skulle gå hem så sprang en från personalen till oss och gav oss en omiyage, en present: misopastan! Så nu har jag en liten burk med den otroligt goda misopastan! Så otroligt snällt.

Och förresten är Tokyo otroligt tyst klockan sex på morgonen en söndag.

Den kommande veckan ska jag fortsätta som svenskalärare åt Reiko, börja på Summer Intensive Course och skrivas in på fyra olika modellagenturer. Sounds like a week I like!

Inspiration from Tokyo

Att möta blickar i Tokyo är att möta kulturen. Att komma in i vardagen.

Att möta blickarna här är att förstå.

Att möta är att förstå.

En blick.

En förståelse.

Vet ni hur roligt det är när man sitter mittemot en medelålderskvinna som i sömndvala svajar kroppen åt höger och vänster för att finna stöd men som är på väg att falla och istället rycker kroppen upp henne flera gånger om? Min vardag.

Jag har själv gjort så flera gånger, även när dagen är slut och man sitter där med sin mobil och försöker skriva ett meddelande mellan sömnrycken. Sömnheten ligger ständigt inom en men den trycker man undan för allt det stimulernade man upplever här.

Livet i Tokyo är här och nu, och inte för fem minuter sedan. Sömnen är det som tar vardagen ifrån en och vad gör man när vardagen är mer önskvärd än ens drömmar?

___________________________________________________

Jag är en journaliststudent som ska frilansa i Tokyo och enligt denna blogg så verkar det snarare vara en fotoblogg, inte för att det är något fel på det men jag vill verkligen sätta igång med skrivandet nu. Jag tror jag har kommit över acklimatiseringen nu, och det är nu som skrivarlusten dyker upp överallt. I Stockholm finns den egentligen inte, här är den numera ständig. Jag bär därför med mig ett block där jag skriver ner alla tankar som slår mig, och oftast är dessa tankar de som är mest äkta. Men vad gör man när man har ett block och det öser ner och du befinner dig i en ström av människor?

Regnet

Det är regnperiod i Tokyo och regnet står sig stadigt bland skyskraporna i skymningen. Himlen reflekterar ljuset av aktiviteten nedanför den och ger en behaglig känsla av mysfaktor, fast jag går med ett trasigt paraply ibland salarymen. Det är tisdag i Tokyo och jag är på på ner för att sätta mig på ett Starbuckscafé mitt i det journalistiska centrumet i Japan; Otemachi. Här finns Yumiuri Shinbun, Mainichi Shinbun och flertalet tidningar. Här är mina framtida arbetsgivare, mina framtida arbetskvarter. Och området har redan fångat mitt hjärta! Det är en fröjd att befinna sig här, och stämningen är fräsch och pulserande, här händer det här och nu.

När jag bara sitter här och tittar ut genom sex meter höga kristallklara fönster, ser jag en pedantiskt klippt häck som symboliserar shintoismen: det rena är det som man strävar efter; blinkande varningslampor vid reparationen av vägen: neonstinna Tokyo i ständig förändring; ett anonymt kontor: Japans distinkta distinktion mellan jobb och vardag och salarymen med sina paraplyer i regnet: ständigt på väg någonstans i konsumtionens Mekka.

Utanför har regnet lagt sig. Men det strömmar fortfarande förbi lika många bilar, och lika många salarymen under paraplyer med blickar djupt koncentrerade i sina mobiler.

Det är tisdag och en vanlig dag i Tokyo, i ett speciellt liv.

Jag vet inte vad jag ska göra, jag älskar ju denna stad. Jag talar med andra här och alla älskar staden men det verkar bara vara en förälskelse för dem, och inte något bindande. Jag sitter här och skräms av tanken att jag kanske måste lämna staden. Eller nej, vad är det jag skriver?! Jag SKA ju vara kvar här så länge jag vill. Jag pratar med andra om detta men jag kan inte ärligt tala ljuga för mig själv eller någon annan längre. Jag är seriös när jag menar med att jag vill vara kvar här, skaffa ett liv här. For God’s sake, jag kan inte ens längre se mig själv med ett svenskt körkort, ett japanskt körkort låter mer troligt just nu i mina öron. Men kan jag verkligen bära upp ett liv i världens största stad? Kan jag verkligen vara den som tar mig in i landet permanent och format mitt liv här? Jag som alltid kommer vara den som är utlänningen? Dessa frågor ekar inom mig och besvaras inte.

Fast,

tack och lov så går det mot det bättre varje dag som går. Varje litet tecken som jag får.

Lämna jantelagen bakom dig

Så, bra att du gjorde det för nu kör jag.

Alltså, det har bara gått bra sedan jag kom hit. Jag har haft ett sånt bra flyt, vilket känns så himla bra och uppmuntrande! Visst, min förra dator dog av lite nudelsoppa (kleeeeen kliché), men då lämnade jag samtidigt bakom mig ett annat liv och en annan vardag för en ny kraftfullare, snyggare och bättre dator för en ny fräsch start och det är väl passande på den nya starten av mitt liv? Jag får modelljobberbjudanden, jag blir aldrig bakis överhuvudtaget här, jag lagar grymt god mat varje dag (det är så att jag går och längtar varje dag efter min mat och i Sverige lagade jag ÄCKLIG mat), det är lätt att vara snygg här, jag har redan fått en del japanska vänner, hittade mig och min position i staden snabbt, tränar, varje dag är lycka (och jag tyckte jag levde bra i Sverige!), det går bra med japanskan,

ja helt enkelt faller alla pusselbitar på plats här, sju tidszoner bort, flera tusen mil bort i en stad som jag har levt tidigare i.

____________________________________________________

Att gå runt ute i Tokyo är som att gå runt i ett vardagsrum på en fest – ja, precis så kan känslan beskrivas som. I Sverige var det aldrig så; där var det liksom en så stark distinktion mellan det privata livet och lägenheten, och vardagen i city. De gick aldrig ihop. Här är Shibuya min soffa, Shin-Okubo mitt kök, Ginza mitt sovrum etc. I Sverige visste man alltid att utomhus överallt var man egentligen bara påväg någonstans i, inte en plats där man kunde bara spatsera, njuta av livet eller stanna en stund i. Det offentliga rummet var inte till för mig som person, utan mig som fordon.

Jag känner mig hemma överallt i Tokyo.

____________________________________________________

Imorgon ska jag med en kompis till en arbetsintervju. Stället är ett – just det – ett butlercafé! Det ligger i Shibuya och är kvinnornas motsvarigheten till ett maidcafé. På butlercafét är kvinnogästen huvudpersonen och blir tilltalad prinsessa och kan få betala för att få bli fotad med sin favoritbutler, har kvinnan tur kanske han skriver något speciellt på kortet! Butlern är klädd i formell klädsel och gör allt för att få kvinnan att känna sig som världens centrum för en stund vid serveringen. Nu har kompisen egentligen inte ett visum för att jobba så det går nog egentligen inte för honom. Men känner jag detta rätt så kommer de vilja att jag också börjar på det stället, men jag har ju mina arbetserbjudanden redan. Plus att lönen är provisionsbaserad.

_____________________________________________________

Tänk att jag nu är i Tokyo… Det känns egentligen helt otroligt. Helt overkligt, så som jag har väntat på detta. Och allt jag som jag har väntat på att sätta igång med här. Jag vill ju berätta om det men alla de gånger jag gör det blir det alltid jinx’at och det stör mig så in i Norden. Jag vill inte heller vara den som berättar varmt om något och så händer det aldrig, för sådana personer stör jag mig på och jag vill vara en sån som jag själv skulle gilla; behandla din nästa så som du vill bli behandlad, eller?

/Säger han som ska lämna kyrkan för ett land som har en promille kristna…

Jag lovar

En dag ska jag hjula över Shibuya Crossing!

Tokyoresumé

Alltså snart har jag varit här i en månad! Oj, helt overkligt men fascinerade vad tiden går fort! Veckorna bara svischar förbi, men det gör inget för att det händer så mycket kul här att jag känner att jag utnyttjar tiden, fast inte tillräckligt mycket än. Snart ska jag sätta igång med alla de planer jag har skrivit ner i Sverige, allt ska sättas igång här! Men just nu har jag haft en acklimatiseringsperiod, och den har behövts.

Lektionerna på KAI Nihongo Sukuru

Vi börjar klockan nio på morgonen och då säger man おはようございます　till de andra klasskamraterna innan man gör detsamma till läraren. Först går vi igenom något som inte gick så bra förra lektionen, vilket kan vara uttal eller vissa ord vi inte kunde då så bra. Vi repeterar vad läraren läser upp från de kort hon håller i, och sedan ska vi en och en säga orden högt så att hon hör att vi uttalar det rätt. Japanskan har också två betoningar på ord och det är inte så svårt egentligen, bara man vet om det för annars kan man läsa ut ett ord och tro att man menar en sak när man egentligen säger något annat.

TPR: detta handlar om att man rör på sig i klassrummet samtidigt som man lär sig nya ord. Ibland kan det vara att vi bollar runt en boll och räknar på japanska, eller leker andra lekar. Ibland är det rollspel där vi låtsas att vi är på en restaurang och använder de fraser vi har fått lära oss.

Varje dag är det små test vi för göra, vilket kan vara att läraren läser upp ord som vi ska skriva ner på lappar. Läxor har vi ungefär varje dag, och innehåller då de ord som vi har lärt oss.

Idag samlades alla svenskar inne i ett rum för att utbyta erfarenhet och få information. Då fick man verkligen se hur många svenskar det är här… Svenskar är i majoritet på KAI! Vi delades in i mindre grupper där de som har gått längre på skolan berättade om livet i Tokyo och andra tips. Sedan var det dags att vi nya elever skulle presentera oss för hela skolan på japanska, vilket är enkelt:

ハじめまして！わたしは　クリス　です。わたしは　スウェデンじん　です。どうず　よろしく　おねがいします。

Okonomiyaki

Middagen igår med de två japanska vännerna var väldigt intressant! Vi gick till en okonomiyakirestaurang där maten lagades vid vårt bord och vi hade beställt in olika ingredienser såsom seafood, kimuchi och ett annat som jag inte kommer ihåg namnet på. Men allting var rått så vi fick blanda alla ingredienser (ägg, sallad, kryddor, kött, etc) ihop så att det blev en smet, och sedan klickas det ner i pannan där de blir till pannkakor. När allting var klart hällde man på en sås, torkat fiskkött, mer kryddor och majonäs. Okonomiyaki är en maträtt där man kan ha i lite allt möjligt, om inte jag har helt fel så betyder ordet “anything you like”, någonting sånt. Men smaken på detta var något jag inte har upplevt tidigare, och speciellt mochi som var i ena. Mochi är en risdeg som är otroligt seg och smaker egentligen ingenting. Så vi satt där och pratade om allt möjligt, från tafsare “chikan” till jobbkulturen i Japan.

Min vardag består just nu av att jag kliver upp ungefär 7:30 då jag äter en obefintlig frukost bestående av ägg och toast (som egentligen bara består av luft). Alltså frukost verkar inte existera här, visst de äter annat till frukost men jag vill ha smörgåsar! Flingor och müsli finns i och för sig men ändå. Sedan går jag iväg till Kanda Station vilket ligger tre minuter bort och då måste jag forcera genom en ständig och aldrig sinande ström av salarymen som alla går emot mig och ingen verkar gå till stationen… Men området där jag bor i är inte ett vanligt bostadsområdet, ja egentligen är Chiyoda-ku Tokyos minst befolkade ward (cirka 32 300 personer bor här), även fast denna ward anses vara centrala Tokyo!

Vi slutar 12:50 och då går jag och fyra andra svenskar och äter lunch vilket består av sobanudlar och någon risrätt till. Sedan spenderas eftermiddagen någonstans i Tokyo och jag kommer hem vid tio och gör middag och avslutar dagen.

Men hur om helst så är det helt otroligt hur mycket folk det kan strömma samtidigt ut ur en station heeeela tiden konstant i minst tre timmar. Tågen går så ofta att det tar aldrig slut på alla människor. Men väl inne i stationen ställer jag mig på den specifika platsen som gör att man kommer närmast sin exit för nästa tåg i Shinjuku Station. Där byter jag till Yamanote line och åker en station till Shin-okubo och går till skolan. Och just nu stör jag mig på hur sakta japanerna går på gatan… de går inte, utan snarare spatserar eller flanerar… Väldigt störande när man har bråttom iväg.

Mobilen jag har köpt (och livebloggar via) har TV som fungerar jättebra, hackar inte och har bra kvalité! Det märks att man skickar mycket meddelanden här i Japan för det finns många olika inställningar för att skicka meddelanden med känslor (då är det en specifik färg som sätts igång i mottagarens mobillampa) och “request for reply”-inställning, hur convenient som helst!

Och annars så håller jag på och smälter bort här i Tokyo. Alltså jag hade hört om att det skulle vara fuktigt och varmt, men jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle bli såhär otroligt varmt och fuktigt och ännu har det inte peakat! Detta ska man ha i åtanke, ska man turista kanske det blir för jobbigt att svettas och tröttas ut i värmen som sträcker sig igenom juni till september. Jag hanterar värmen bra, medan folk i klassen blir olidligt trötta. Förresten är koreanerna väldigt schysta. Och herregud vad svårt det är att veta åldern på killarna! I Japan är det svårt att gissa åldern på kvinnorna, och i Sydkorea är det jättesvårt med killarna! En i klassen är 28 år och ser ut att vara 20 år. Låt mig få upprepa: han är tjugoåtta år och ser åtta år yngre ut!!! Samma sak med en som är 26 år och ser ut att vara 18… Väldigt förvirrande!

Förresten älskar jag Tokyo ännu mer. Vill. Ha. Etagevåning. I. Shibaura.

KAI

Skolan jag läser på just nu i Shin-Okubo består av hälften svenskar, verkar det som. Var som helst i byggnaden står det svenskar, eller koreaner. Ibland kan man nästan tro att man står på inne på ett kontor i Sverige någonstans. Skolan är jättemysig och trång, man får ta det lugnt för man kan slå i huvudet där man minst anar det. Killtoaletten är så trång att man måste öppna en dörr för att komma igenom toalettdörren, ungefär.

Lärarna är jättesnälla och otroligt engagerade i våra framsteg! De ler konstant, tappar aldrig tålamodet och skojar friskt med oss, allt detta gör att man känner sig otroligt välkommen, ja nästan lite bortskämd! Hela personalen hälsar en ohayou gozaimasu varje morgon med ett säkert leende. Klassrummen är små men bra, då vi alla sitter i ett U och byter platser då och då. Och koreanerna är sjukt bra, förstås. Och deras namn är lika svåra att skilja åt…

Nej, nu är det dags att lägga sig i staden som aldrig sover. Skolan börjar 09:00 imorgon, prick! Skönt att det bara tar 17 minuter dit för mig…

Mata ashita ne!

Life in Tokyo rocks!

Alltså jag BOR i Tokyo nu! Hur galet är inte det?! Det slog mig idag faktiskt, att jag kommer gå här i ett år till, bland skyskrapor och artiga människor och det gjorde mig otroligt lycklig. Jag har bara varit här i mer än två dagar men livet är redan igång och jag älskar det! Det finns så mycket att uppleva och se! Jag kan gå och gå och överallt se intressanta saker och människor.

Ta till exempel byggnaderna här. Det är otroligt plottrigt, byggnaderna kan vara hur smala som helst, och det är ingen direkt symmetri, eller arkitektisk symfoni mellan byggnaderna utan det kan stå en skyskrapa intill en smal femvåningsbyggnad. Ett lyxigt intill ett skåpskjul. Och alltid med cirka 30 centimeters avstånd så att byggnaderna kan raseras när de har fyllt 20 år, för de flesta byggnaderna i Tokyo blir inte mycket äldre än 20 år. Och restauranger kan ha en pytteliten ingång och otroligt få sittplatser, och jäklar vad de gillar nudlar. Alltså typ 99 % av restaurangerna här är japanska, och de flesta är nudelrestauranger. Jag har ätit nudlar nu tre gånger i rad för det är så GRYYYYMT gott här! Mmmm! Oishii!

Jag var in till en 100 Yen-butik, där allting säljs för 100 yen, och i bra kvalite! Det fanns allt möjligt, utom mat. Det som jag noterade var att det fanns olika badsvampar för kvinnor och män (!), de enda som skilde åt dem var färgen. Det tycker jag var lite konstigt, för varför gör de inte bara en unisex-svamp? Fast de kanske vill ha den uppdelningen så att skillnaden ska bli tydlig…

Otemachi är Tokyos största t-banestation med fem linjer, och jag har turen att bo typ fem minuter bort från den, men hjälp vad många utgångar den har! Och stor är den med många, långa korridorer och trappor. Seriöst, den är säkert åtta gånger större än Gävle centrum…!

Idag var det säkert minst 35 grader i solen, så otroligt varmt samtidigt som jag gick vilse… Alltså avstånd i Tokyo kan vara lite konstigt; helt plötsligt kan man ha gått tre stationer för långt bort! Och jag har lärt mig att om man ska åka någonstans med metron ska man främst se till att ha så få byten som möjligt, för det kan vara långt mellan linjerna på en station.

Sedan bor jag ett stenkast från Akihabara, eller så jag brukar gå dit på kvällarna för att uppleva tokiga Tokyo. Där måste jag hålla mig för skratt hela tiden då det är ett så konstigt ställe! Massa otakus som råstirrar på anime och animefigurer, tjejer som står och dansar/sjunger med höga röster för att locka till sig kunder, maids och affärer efter affärer med anime och elektroniska prylar.

Boendet här är mysigt iaf. Förutom toaletterna som känns väldigt billiga och icke-privata… Får lägga upp bilder på det när jag kan (har fortfarande inte trådlöst internet som underlättar bildöverföringen…). Har bara sett två inneboende här, och det verkar bara vara fem av sju stycken som bor här just nu. En kines och en tysk vet jag. Köket har två, TVÅ plattor… Och det är en gasspis, och sånt kan jag inte hantera än. Prövade med att vrida på en ratt tills man hörde ett högt SCHHHH, och då förstod jag att det strömmade ut gas, hahaha Och bordet i köket har EN stol! Konstigt, hur brukar de äta sin frukost, undrar jag…

Sedan fanns det en till som heter Christoffer, och nere i postlådan låg det ett paket. Är det någon som vet om det ska till MIG? Please`:). Är från Sverige, men står inget namn…

Edit: ah, det var visst till mig Det var mina japanska businesscards, alltså visitkort som jag ska dela ut hit och dit. Måste passa på och nätverka i metropolen liksom.

Imorgon ska jag pröva skaffa mobilabonnemang hos Softbank och leta efter en livsmedelsbutik för det har jag inte hittat än! Jättekonstigt, men det är jättesvårt att se dem! De flesta brukar ligga i källaren av ett hus, men jag har inte sett något än. Och jag vet inte vilka företag det är heller… Det blir mitt uppdrag imorgon.

Framme i Japan! Del två

De är jätteduktiga på att tala engelska här. Inte. ”A ritte bidd” får man som svar om man frågar om de kan tala engelska, och kan de inte tala engelska låtsas de att du kan tala FLYTANDE japanska och talar på. Just nu är det lite problem, men när jag börjar lära mig de fraserna som behövs kommer det nog gå bra.

Hur som helst, utan Junkos hjälp hade jag inte fått iväg resväskan till lägenheten. En stackars japan hade släpat väskan upp för den branta trappan och till mig. Men tillbaks till ordningen: så jag kom fram till Shibuya runt nio på torsdagskvällen och går över Shibuya Crossing, ett övergångsställe som är helt massivt med en massa människor och utan knuff! Går där och känner Japans speciella doft… Tänk vad dofter kan ge starka minnen! Tänkte då på förra året. Lukten kan beskrivas som ”en ny lägenhet som har blivit mycket använd men pedantiskt renhållen”. Ja, precis så!

Inne på Starbucks tar jag upp min tumbler och ”free drink”-biljetten jag fick av japanen jag guidade i Sthlm och valde ut en god dryck och tog emot en fylld tumbler av ett sånt fint leende som man bara, BARA kan få i Japan! Man känner sig så utvald och välkommen i butiker och restauranger här!

Sen blir jag fotad av en modellscout vid Hachiko och åker vidare mot Shinjuku för att övernatta – på en bänk. Ja, det är helt ok om man ska utgå från alla de salarymen som lägger sig på en bänk  och sover. Jag lade mig på en bänk vid Tokyo City Hall, och vaknade strax innan en polis kom – som gick förbi mig tre gånger… Men jag sov där cirka 40 minuter bara, och gick sedan igenom Shinjukus natt. Alltså Shinjuku är så rent! Inga tuggummin eller cigarettfimpar. Som om hela området är orört! Fiiint.

Såg sedan soluppgången mellan skyskraporna. Den går väldigt fort här, cirka 20 minuter.

Oj, tiden går fort nu och jag måste sova. Men jag har såååå mycket att berätta!

Världens bästa raggningsreplik

”Vid den här tiden nästa år kommer vi att skratta tillsammans”

 

Japanska experter har tillsammans med psykologer, professorer och dejtingexperter kommit fram att denna raggningsreplik fungerar på ett psykologiskt plan där mannen visar att han vill ha ett ”längre förhållande, och inte bara ett one-night stand”.

 

Hm, denna är för männen alltså. Tjejer får snällt sitta och vänta in denna.

 

Källa: Aftonbladet.

Snart är jag i Tokyo: 39 dagar kvar!!!

Det känns fortfarande mestadels overkligt att jag kommer att spendera min vardag, mitt liv, i världens största metropol: TOKYO!!! Liksom är det sant?! Att flytta till Tokyo för att studera språket är något jag har tänkt sedan 2005. Sedan dess har jag tagit studenten från medieprogrammet i Gävle och flyttat till Stockholm för att studera till journalist. I september fick jag hem en massa papper från språkresebyrån och mellan den tiden och nu har jag haft en jävla liv med CSN, Stockholms Universitet, språkresebyrån, KAI Japanese Language School och Stockholms Läns Vård för att för att få möjligheten att studera japanska.

Jag är en journaliststudent som avbryter studierna för att åka till Tokyo och lära mig japanska. Jag som har blivit utvald bland tusentals sökande att skriva antagningsprovet till Journalistisk Produktion på JMK, den bästa journalistutbildningen i Sverige.

Men nej, jag ska till Tokyo. Målet att bli journalist har jag haft sedan jag var tio år och skrev referat av artiklar. Men yrket är flexibelt och jag har många möjligheter att göra karriär utomlands. Så därför gör jag detta.

Och nu sitter jag här och väntar på studentvisumet. Det har varit en lång väg, men fasiken vad det har varit värt det.

All den väntan jag har haft på Tokyo och Japan har förstås byggt upp en stor förväntan på landet. Därför bestämde jag mig för att åka till Tokyo i februari 2008 för att uppleva staden jag älskar så. Åtta dagar senare sitter jag på flyget hem och förstår att Tokyo är den stad jag är menad att spendera min vardag i, vare sig det är ett år eller ett liv. Allting i staden hade tagit en bit av mitt hjärta: från den söta hotellvärdinnan, de gulliga melodierna vid tunnelbanestationerna till Shinjukus skyskrapor.

Jag har också läst på om allt negativt om landet, så att jag är förberedd på det också. Sedan vet jag hur jag själv blir vid stora omställningar: precis som alla andra gånger jag har åkt utomlands själv kommer jag vakna upp den dagen och känna en stark känsla av ”varför gör jag detta? Är det värt det? Åh, varför ska jag vara så tokig och åka så långt?”. Jag vet att jag kommer komma fram till Tokyo och älska staden än en gång. Sedan kommer det gå cirka 2-4 veckor och ångesten över att ha lämnat familj, vänner och rutin bakom sig kommer stå sig stark en morgon. Jag vet att jag kommer ifrågasätta mitt val och min framtid, och jag kommer störa mig på trängseln, det eviga blippandet och blinkandet överallt och känna mig isolerad i ett samhälle där 99,9 % är japaner som dessutom inte talar engelska och har en kultur som skiljer sig från den egna.

Sedan när denna reaktion är över kommer glädjen över att vara i Tokyo med en massa nya utländska vänner, infinna sig och jag kommer vilja stanna där för evigt. Där bland skinande skyskrapor och höga betongväggar, noggrant skötta trädgårdar och blixtsnabba t-banevagnar.

I staden Tokyo i Japan. Det som kändes overkligt för några månader tidigare är då mer verkligt än något annat jag upplevt.

En tanke från 2005 som blev verklighet.

Snart är den verkligheten här.

Argh

Jaha, sitter och försöker skicka mail men får hela tiden tillbaka allihopa med anledningen att hotmail anser att jag skickar spam?! Typiskt, mitt i arbete och kontakt med vänner.

Kanske det är internet här som är anledningen? IP-adressen kanske…

 

Förresten gick ner på stan här. 

Och somnade nästan. Jeez, vad tråkigt det är här. Ursäkta attityden men det ÄR så. Det positiva är att jag tvingas göra annat såsom plugga in den där japanskan jag har skjutit upp och ta tag med ansökningar. För det här ska gå minsann! Ja, jag syftar på att jag ska söka ett stipendium på språkkursen jag har sökt. Då kan man få 10 000 kronor. Man tackar för det i så fall. 

Men så tillbaks till stan: ja, där såg man folk man känner. Träffade på min journalistvän/mentor som jag träffade även i Tokyo. Vi språkade litegrann, var så länge sedan man träffade henne. 

Lyckades också hitta väldigt bra presenter till tre tjejer i familjen! Ska delas ut i helgen, och jag ska få. 

 

Nu ska jag förbereda familjen på att jag ska flytta till Tokyo och stanna där minst ett år… De har nog inte fattat det. Inte det sistnämnda iaf.

Hej Livet

Gammal bild, gammalt jag, men lika aktuella drömmar

Jag tänker alltid på mitt liv ett år framåt. När jag gick sista året på gymnasiet räknade jag ner för flytten till Stockholm och sedan tänkte jag på flytten till Tokyo, och nu flytten FRÅN Tokyo. Hur kommer det att ske? Kommer det ske 2010? Jag vet inte än. Gillar jag staden blir jag kvar där och spelar ut mitt öde.

 

Och Tokyo börjar inte kännas så avlägset nu längre. Det är exakt 100 dagar kvar tills jag börjar studera på KAI Japanese Language School i Shin Okubo, en station ifrån världen största och livligaste station. 93 dagar innan jag flyger från Arlanda till Paris och sedan Tokyo. 93 dagar kvar innan jag lämnar ett liv kvar i Sverige. En Christoffer som inte kommer att bli densamma. Jag åker från vänner och familj till ett land där det blir ett äventyr att bara köpa linsvätska. Är jag beredd på vad som komma skall? Egentligen inte, och det är det som kommer utveckla mig. 

 

Jag tittar på bloggar där jämnåriga yrar runt i Tokyo och förstår knappt att det där är jag snart. Den som sitter på andra sidan jorden och bloggar om ett liv totalt olikt detta. Herregud, det har snart gått tre månader sedan jag var och hälsade på familjen, och om tre månader åker jag. Livet går fort, därför måste jag planera livet som utspelas i juni 2010 också. Det gäller att ligga ett steg före förstår ni, dagens ungdomar!

 

 

Åh, blundar jag får jag en förnimmelse av doften på morgonen hotellet i Akebonobashi, den starka solen och ljudet av butikernas musik. Och det glada skrattet… 

Jag tycker det är skönt att ha drömmar att sikta efter. Kortsiktiga och långsiktiga som gör att man noga väger sina val i livet. Allt från åsikter, personliga varumärke, arbetsgivare, vänner, studier, fritidsaktivitet och attityd till framtid. Allt för den där Drömmen.

Snart så.

Snart…