Det känns fortfarande mestadels overkligt att jag kommer att spendera min vardag, mitt liv, i världens största metropol: TOKYO!!! Liksom är det sant?! Att flytta till Tokyo för att studera språket är något jag har tänkt sedan 2005. Sedan dess har jag tagit studenten från medieprogrammet i Gävle och flyttat till Stockholm för att studera till journalist. I september fick jag hem en massa papper från språkresebyrån och mellan den tiden och nu har jag haft en jävla liv med CSN, Stockholms Universitet, språkresebyrån, KAI Japanese Language School och Stockholms Läns Vård för att för att få möjligheten att studera japanska.
Jag är en journaliststudent som avbryter studierna för att åka till Tokyo och lära mig japanska. Jag som har blivit utvald bland tusentals sökande att skriva antagningsprovet till Journalistisk Produktion på JMK, den bästa journalistutbildningen i Sverige.
Men nej, jag ska till Tokyo. Målet att bli journalist har jag haft sedan jag var tio år och skrev referat av artiklar. Men yrket är flexibelt och jag har många möjligheter att göra karriär utomlands. Så därför gör jag detta.
Och nu sitter jag här och väntar på studentvisumet. Det har varit en lång väg, men fasiken vad det har varit värt det.
All den väntan jag har haft på Tokyo och Japan har förstås byggt upp en stor förväntan på landet. Därför bestämde jag mig för att åka till Tokyo i februari 2008 för att uppleva staden jag älskar så. Åtta dagar senare sitter jag på flyget hem och förstår att Tokyo är den stad jag är menad att spendera min vardag i, vare sig det är ett år eller ett liv. Allting i staden hade tagit en bit av mitt hjärta: från den söta hotellvärdinnan, de gulliga melodierna vid tunnelbanestationerna till Shinjukus skyskrapor.
Jag har också läst på om allt negativt om landet, så att jag är förberedd på det också. Sedan vet jag hur jag själv blir vid stora omställningar: precis som alla andra gånger jag har åkt utomlands själv kommer jag vakna upp den dagen och känna en stark känsla av ”varför gör jag detta? Är det värt det? Åh, varför ska jag vara så tokig och åka så långt?”. Jag vet att jag kommer komma fram till Tokyo och älska staden än en gång. Sedan kommer det gå cirka 2-4 veckor och ångesten över att ha lämnat familj, vänner och rutin bakom sig kommer stå sig stark en morgon. Jag vet att jag kommer ifrågasätta mitt val och min framtid, och jag kommer störa mig på trängseln, det eviga blippandet och blinkandet överallt och känna mig isolerad i ett samhälle där 99,9 % är japaner som dessutom inte talar engelska och har en kultur som skiljer sig från den egna.
Sedan när denna reaktion är över kommer glädjen över att vara i Tokyo med en massa nya utländska vänner, infinna sig och jag kommer vilja stanna där för evigt. Där bland skinande skyskrapor och höga betongväggar, noggrant skötta trädgårdar och blixtsnabba t-banevagnar.
I staden Tokyo i Japan. Det som kändes overkligt för några månader tidigare är då mer verkligt än något annat jag upplevt.
En tanke från 2005 som blev verklighet.
Snart är den verkligheten här.
Senaste kommentarer