Ooh!

Idag träffade jag en tjej som ska studera japanska i Tokyo nu i höst, möjligen på Waseda(!!!). Waseda är alltså en av världens högst uppsatta universitet i världen. Nu vet jag två svenskar som jag kommer träffa i Tokyo i höst! Kuuul! Min höst 2009 ser ut att bli den bästa i mitt liv.

 

Studierna går bra nu. Det är så TOTALT förvirrande att jag har släppt alla mina krav och bara LÅTSAS att jag förstår, precis som de flesta egentligen gör i klassen. 

 

Talade med en kompis om krönikor idag, en erfaren krönikör. Mycket inspirerande förstås!

Nytt bloggande på G

Lägenheten skiner, disken borta och all ren tvätt är där det ska vara. Oj då. Klockan är visst över tolv.

 

Jag har funderat över min blogg. Jag har så OTROLIGT mycket skrivbehov just nu, allt som måste ner här och nu, helst igår typ. Mycket att det jag vill skriva passar inte in i denna blogg för jag vill inte röra till det med seriösa inlägg och sedan helt utflippade inlägg i samma. Just nu har jag fem bloggar men jag ska lägga till en ny snart. En dampblogg. Ja, just det. Damp. Denna blogg blir fortfarande huvudbloggen, men allt som har med damp att göra kommer hamna i den. Massa mikrobloggande och förvirrade, irriterade och flummiga inlägg blir det i den istället. Bättre att ha en specifik som jag bara kan ösa ut i, och låta den här huvudbloggen stå för kvalitéttexterna istället.

 

Sen kommer jag starta en annan mycket rolig blogg. Men den dagen, den glädjen.

Krönika

 

Jag bloggar alltså finns jag

 

Det här med bloggande är en lustig grej. För fem år sedan var bloggande något som inte existerade för de flesta. Och så kom boomen helt plötsligt. Svenska Akademin vigde ordet och välkomnade in det i SAOL och bloggandet spred sig som en pandemi bland ungdomar, främst tjejer. Vissa dog ut, andra blev en Blondinbella. Det som började som en öppen nätdagbok, har nu vuxit till en hel industri där media, företag och kändisar förväntas ha en blogg. Och bloggar om växter. Bloggar om katter. Bloggar om tjuvlyssnande. I webb-eran går allting snabb, det som förr var exotiskt blir snabbt gårdagens självklarhet. Och här är vi, mitt i allt. Det krävs en viss ungdomlighet för att ta åt sig allt nytt och skapa något eget utifrån det.

 

Och här bloggar jag. Varför bloggar jag, frågar jag mig och fortsätter dagen. Svaret får komma den dagen det är tydligt nog. Men till dess kom bloggen upp ur mitt behov att utrycka mig. Uttrycka mig någonstans, be as it may on a wall but down and out it must go. Alla idéer och tankar jag hade var tvungna att komma ut. Som en offentlig terapistund över internet.

Sedan är det en bonus att vänner och ovänner, kända som okända, kan följa, eller ska jag säga förfölja, mitt liv.

Det känns ju helt rätt just nu. Och varför inte passa på då, livet ska ju berikas så go all the way.

 

För när allting kommer omkring är denna blogg som vatten: den existerar just nu men mitt liv som styr den förändras ständigt.

Därför existerar jag, och bloggen är beviset.

Lycka just nu:

att sitta med tända ljus och dimmad rislampa, som är stor som en ”brasa”,  dricka NK:s glöggte (jag ÄR beroende) och skriva krönika samtidigt som denna låt spelas om och om igen. Det är lycka just nu.

Låten ger mig goda minnen från i våras… Var länge sen jag talade med henne. Undrar vad hon har för sig nu?

Att känna lycka kostar inte mycket. Och när det är så spontant och bohemiskt är det helt underbart.

Krönika: människa i ett mekaniskt landskap

Ok, det är söndag vilket betyder krönika-dag! Here it comes! Nästan precis 3000 tecken inkluderat mellanrum, vilket är standard för krönika!

Att vara människa i ett mekaniskt landskap

Jag springer in i metrostrationen och möts av en tystnad. Det enda som hörs är mina fotsteg mot golvet. Lysrörslamporna lyser lika stickande som vanligt. Men det är en tystnad som stirrar på en.
Det är söndag och underjordsstationen är tom på människor där jag är. Spärrvakten sitter som förstenad bakom glaset och verkar vara nollställd. Inte ens rulltrapporna rullar, inte ett ljud hörs. Och det är då, just då, som all mekanik plötsligt står ut som mest; då, då all mekanik inte ljuder som vanligt, eller är överröstade av människor, just då märks det av hur små vi är. Eller hur omringade vi är av detta gråa mekaniska liv omkring oss. Det fascinerar mig, jag känner mig ännu mer levande i detta, som en starkt kontrast till det till synes livlösa.

Jag kliver på rulltrappan och den vaknar till liv igen. Rullar och för mig ner mot plattformen. För stunden glömmer jag bort tid och rum och bara tänker mig bort, medan mekaniken gör sitt jobb. Väl nere sitter andra människor–

VÄNTA!

Jag skriver detta på pendeltåget hem just nu och var med om en spänd händelse där vi svenskar liksom stelnar till. En man som verkar vara påverkad, ja klumpig i alla fall, dunsar förbi mig och sätter sig bredvid en ung kvinna som läser en bok. Han är stor och verkligen dunsar ner på sätet och säger ”HEJ”, till kvinnan som förvånat och lite skräckslaget svarar. Vi andra känner oss lite trycka och undrar vad som ska hända. Är han full och kommer dryga? Kommer han heja på oss alla? Kommer han att börja skrika? Varför sätter han sig sådär spontat bredvid henne? Han känner ju inte henne! Vad ska hon göra?
Folk tittar nervöst och det blir tyst.

Och han går, lika fort som han kom.

Och då slår det mig; kanske han helt enkelt bara var en social person. En på miljonen här i försiktiga Sverige? Kanske han är en sån där man blir vän med mellan två stationer? Och varför ska vi vara så rädda för att prata med främlingar? VARIFRÅN kommer det? Är det något barnprogram vi har sett? Är det någon barnvisa? Är det något som skolfröken har lärt oss? För det ÄR faktiskt bevisat att svenskar är det enda folk som behöver så stort psykisk egentid och egenrum i hela världen.

Jag är sådär. Jag gillar inte när en främling börjar tala med mig på tunnelbanan. De första sekunderna tänker jag: ”Var har han kniven? Var är hans gärningsmän? Var har jag plånboken? Hur parerar jag slag nu igen, som vi lärde oss i ju-jutsu? Vart kan jag fly? Vem kan jag ropa på? Hur snabbt kan jag ta upp mobilen och ringa till hjälp?”

Ja, det hinner jag tänka de första tusendelssekunderna. Nej, ta mig inte fel, jag är inte paranoid faktum till trots. Jag har inte tidigare blivit överfallen heller. Nej, det är något med det försiktiga som är så svenskt i mig.

Ser du mig i tunnelbanan eller på stan, var inte rädd att komma fram och säga något. Jag kommer inte gå vidare. Jag kanske tittar på er och undrar VAD ni säljer bakom jackan, men sen blir jag schysst! Jag lovar!

Spam – snart med Obamas ”hotstickspiller”?

 

Spam – alla har vi datoriserade människor en relation till det vare sig vi vill det eller ej. Ja, skräpposten som terroriserar, parasiterar och irriterar våra inkorgar i mailen. ”Spam!” tänker du och får genast associationer till innehålll med ”viagra”, mystiska dejtsajter med ”Ivana som väntar på ditt mailsvar” och en lottovinst på några miljoner pund eller dollar.

Eller är du lite äldre kanske du får associationer med skinka på burk…(Spam är även det). Hur som helst så är det ett pain in the ass att få, varje dag, varje år. Det liksom belamrar hela e-posten och gör att man tillslut inte längre vill kolla efter nya mail bland de ”erogena pillrerna-erbjudandena”. Nej!

Jag hade under en tid flera tiotalet av dessa mail varje dag. De kom som ett virus och tog totalt över. Det var inte ovanligt att logga in och se att jag har 30 nya mail, varav åtta med ”lockande” innehåll om lottovinst på 30 miljoner.

Jag fick slutligen nog en dag när jag försökte ignorera alla dessa mail, då uppe i ”1500 olästa mail”.

 

Sedan läser jag att ett webbhotell i USA har tvingats stängas ner, och plötsligt sjönk spaminvasionen över världen med 60 %, till ”endast” 109 miljarder per dag.

Nu när jag loggar in har jag 2783 olästa mail, många sedan gamla dar. Ser att jag har fått fyra nya spam idag. Hurra, vilken skillnad typ.

 

Men vänta. Ser ett spammail, med adressen från mig själv? Så desperata spamutskickarna verkar vara… Jag öppnar det, klickar bort säkerhetsvarningen och ser en oskyldig bild som ser ut att vara reklam från en klädkedja. Hm, inte så farligt ändå.

 

Tittar längre ner i, det faktiskt rätt så seriösa, mailet.

 

Ser ”cheapest prices! Viagra! Soft Viagra!”.

 

Okej, jag är seriös, alltså spammarna har onekligen kreativa sätt att få uppmärksamhet på…

Vad kommer härnäst? Michelle Obamas rekommenderade ”hotstickspiller” för ”those tired nights!”?