Vad hände med din träning?

Oj, alltså vad lat jag egentligen är. Eller duktig på att hitta på saker precis på dagarna jag har träning. Jag syftar på min kyudo-träning som jag har ikväll men som numera ALLTID får tvivel och damp över. Ja, denna gång skippar jag för att jag är förkyld. Ja, jag är faktiskt det. Men saken är den att jag har inte tränat på en månad. Ja, jag har missat cirka 7 träningar.  Vet inte varför jag riktigt blir så avig inför träningen varje gång? Människorna där är trevliga och jag har faktiskt köpt en outfit för närmare 2700 kronor. 

Men jag känner ingen skam över detta. Faktiskt så ska man följa magkänslan och den säger att jag behöver inte gå dit. Och jag tänker inte gå dit förrän jag verkligen känner att det är dags. Jag och rutinerade träningstillfällen går inte riktigt ihop. Jag vill känna mig fri.

Förresten ska jag träna kyudo i Tokyo ändå. Ursprungslandet liksom.

Nu är jag 20 år!

Tittar ut på födelsedagsmorgonen och ser ett totalt vitt vinterlandskap...?!

Fint var det, men sol och vår hade varit snäppet bättre.

Oh, så då är man 20 år nu, ingen tonåring längre tack och lov! Vaknar upp otroligt pigg och glad, tack och lov, vilket egentligen var väldigt märkligt med tanke på att jag la mig strax före tre på morgonen och gick upp nio…  Första födelsedagen som jag vaknar upp utan någon som hurrar för mig och ger mig presenter… Fick ett samtal dock strax efter att jag hade vaknat.

 

Skypade med en kompis och åkte sedan in till city för att köpa en present till mig: en flygbiljett till TOKYO! Mer om det imorgon.

Sedan köpte jag chilichoklad & Vahlrona choklad på NK och drack vitt vin på kvällen. MYS!

 

Fint veckad!

Se!?

 

Dräkten! Har nu en hakama, keikogi, obi, tabi som används på träningen. Otroligt skön!

Hahaha, mysigt. Första pil mot mato!

Haha, idag när jag kliver in i dojon, där vi tränar kyudo, ser jag att de har satt upp en stor bild på oss (vi tog ett gruppfoto för några veckor sedan) som tränar, på ett bord. Och det såg så mysigt ut, som ett familjekort! För liksom familjekort innehåller ju en mamma, barn och kanske en gamling och allting fanns där! Jag är ju en utav tre som är under 40 år… och jag var omringad av en gamling (han som måste vara typ minst 60 år) och damer och män. Så, ett typiskt familjekort alltså. Riktigt kul, som en sektbild eller nåt.

Såhär ser en mato ut. Liten. Bild googlad

 

Men hur som helst så tog jag det STORA STEGET att börja skjuta mot mato (måltavla på cirka 20-28 meters avstånd)! Det är det sista steget, så nu är allting på allvar på träningen.

Jag fick beröm och applåder när pilen for iväg mot måltavlan (jag prickade inte, men what the hey!). Och snart ska jag köpa den riktiga outfiten:

How is babby formed?

 

Det finns bara en Frud i världen, han är unik och bäst som Frud. Han sade till mig att jag är mycket mer självständig än vad folk är i min ålder. Det lättade minsann på min medelålderskris. Och en klok Nanna sa till mig att inte gräva ner mig i motgångar, som är ett ständigt citat i mig nu. För när jag tänker tillbaka slås jag av faktumet att jag har haft ett otroligt flyt. Det har bara gått framåt för mig hela tiden, alltid lyckats med det jag har sagt och planerat vilket gör mig bara ÄNNU mer oförberedd för motgångar. Liksom jag har ju inte erfarenheten av det… 

 

Ta till exempel mitt inlägg om när jag sköt iväg pilen åt helvete på kyudoträningen. Vi har inte haft träning sen dess, och imorgon börjar vi igen. Ja, jag känner mig lite vankelmodig men när Nannas citat pickar på en blir ryggen rak igen och allt annat historia. Vad gör man utan vänner! <3

 

Ja, i alla fall så har jag funderat på HUR jag ska klara mig med min engelska i Tokyo, hahaha! Alltså när jag var i Tokyo senast hade jag PERFEKT engelska ja, MEN sen två månader senare åkte jag till London, det engelska språkets hemland, och var så KÖTTIG i munnen, jag talade så hemskt! Det blev ju så jobbigt för den brittiska trashdialekten som användes typ överallt är jobbig att förstå när man ska översätta det i huvudet. Och du, jag gjorde det KLASSISKA FELET: en dag i London hade all engelska i mig försvunnit och jag var hungrig, men var kunde jag beställa mat enkelt utan att fatta nada vad servitören sa?! Jo, jag gick till ett sandwichställe och såg en macka jag kunde enkelt beställa men NEJ. DÅ ÄR DET EN ENGELSK SUBWAYbutik!!! Det kunde inte bli värrrrrrrrrrrre! Då skulle jag alltså stå och SÄGA på engelska vad jag ville ha i mackan. Jag var ashungrig, bitter och till slut blev det kollaps; jag råkade säga att jag ville ha vaniljsås(custard), istället för senap (mustard) till bacon! Mustard och custard! 

Tjejen bakom disken tittade på mig med en blick som sa ”eeeeeh? Oh, a NB-child…”. En man bakom mig skrattade rått.

 

Ett minne att skratta åt i efterhand. Och nej, jag fick inte vaniljsås i…

 

PS. Titel=asgarv. Ja, när jag är själv har jag kanske omogen humor…?

Terapistund: pilen som flög åt helvete

 

Lugn Christoffer, berätta vad som hände?

Jo, på min kyudoträning idag stod jag med båge och pil (som är ungefär en meter lång) och drog allt fullt ut i rörelse för att skjuta iväg den mot måltavlan. Men istället träffar jag trädelen på ställningen, och pilen far åt helvete i hög fart igenom rummet, mitt ibland de andra som tränade. Folk flyr mot väggarna och gubben i gruppen måste hoppa undan för att överleva från pilens väg.

 

Tränaren springer fram och tar den, och frågar om det gick bra med mig.

 

Och dessutom kommer ena läraren fram och säger att jag hade tagit hennes pil (!!!!).

 

(Sedan råkade göra samma sak IGEN, fast den gången mer lugnt.)

 

Och vad gjorde du då?

Allting gick så snabbt att jag hann inte reagera, jag bara stod där och tittade fundersamt.

 

Vad tänkte du då?

Usch, jag tänkte att nu jävlar tycker nog tränaren att jag inte längre ska få träna med pil på några månader… Och jag känner mig klumpig som tog lärarens pil… Sedan hann jag tänka på vad de andra ska tro…

 

Hur borde du ha reagerat, tycker du?

Ja, jag borde väl ha varit snabb med att be om ursäkt. Annars tyckte jag att jag hanterad det bra.

 

Vad har du lärt dig?

Att inte glömma bort hela bågen vid släppet. USCH! Vilket TRAUMA!

 

Vad vill du minnas?

Att jag gjorde ett fel, och lärde mig ifrån det på ett positivt sätt. Och att jag minns detta med glädje, inte som ett trauma!!!

 

Vad vill du tillägga?

Att jag hoppas att inte tränarna tror att jag är en bebis nu som behöver extra care, OBS-barn typ. Jag har ju avancerat jävligt mycket på en månad, så tro inte att allt är en scam nu!

Jag har skjutit iväg min första pil

Igår var det en historisk dag. Jag har markerat den tredje december som från och med nu kommer vara en liten speciell dag därför att jag sköt iväg min första pil inom kyudo!

Det är en stor milstolpe inom kyudo, vilket för det flesta tar lång tid. Ja, mellan 3-6 månader, men för mig tog det en månad (!!!). Jag har faktiskt gått om några i min grupp som började före mig!!!

 

Jag drog bågen, på 10 kg, fullt ut och plötsligt säger läraren att jag kan släppa pilen. Jag som har tränat på detta, fast utan pil, nu händer det! Hela dojon stannar upp, och det blir tyst. Alla tittar på mig.

 

Tjoff!

 

Och iväg flyger den. En massa applåder och glada tillrop från de andra. Det var så kul! Min tränare var stolt över mig, och sade att jag har varit duktigt på att ta in och analysera det han har sagt till mig och att jag har en fördel att jag är så vig och ung (du, medelåldern i min träningsgrupp är cirka 50 år). Vilken glädje! Totalt sköt jag fyra pilar den dagen!

Nästa termin blir det mer seriös träning för då är det dags att ta på sig den korrekta klädsen: