Igår åkte jag in på akuten. Här är min berättelse:
Igår var det en helt vanlig dag. Ingen föreläsning så jag bestämde mig för att ta 14:16 pendeltåget in till City för att skriva lite på bloggen åt ett företag och köpa lite mochi. Det är överdjävulskt halt och slaskigt ute. Plötsligt ser jag pendeltåget komma in och måste rusa igenom tunneln och nerför trappan och springa på plattformen och in på tåget. Men när jag sätter mig är det något som inte stämmer.
Det sticker och trycker mot bröstkorgen. Så fort jag tar ett andetag känns det som om nålar och knivar trycks in i lungorna och hjärtat. Det är obehagligt och gör jobbigt ont. Det går väl över, tänker jag.
Byter linje mot Universitetet och kliver av en 20 minuter senare. Fortfarande gör det ont men jag går upp och lämnar en bok som jag har fått räkning på – minst 150 kronor. Jag förstår att det är fredagen den trettonde idag, tänker jag innan jag kommer på att det är först om en vecka. När jag sätter mig på t-banan mot City igen känner jag mitt febrig och bestämmer mig för att ringa hem till Gävle och modern, som är hälsokonsult. Hon slussar frågan vidare till sin kollega, som råkar vara sjuksköterska, och svarar ”oj, har du haft det i en timme? Ring Sjukvårdsrådgivingen!”.
Vädret är sliskigt ute, så jag sätter mig inne i Kulturhuset och ringer 1177. En Malin svarar. Efter några grundliga frågor (det var måånga) frågar hon mig om jag är ensam. Jag är vid Sergels Torg, svarar jag.
– Ok, har du någon med dig?, säger Malin.
– Nej.
– Ok, Christoffer utifrån det du har berättat måste du ringa 112 nu, säger hon.
– Eh, ok.
– Hur känns det? säger hon och låter nyfiken.
Och jag blev smått paff av frågan. Eh, konstigt, svarar jag yrt.
– Klarar du av att ringa själv? Ska jag ringa 112 åt dig? säger hon och låter bekymrad på ett snällt sätt. Men jag svarar att jag kan ringa.
– Ok, men Christoffer då måste du ringa 112 direkt efter att vi har lagt på, säger hon snällt som en moder säger åt sitt barn att inte glömma matsäcken. Men jag ringer fadern min och förvarnar honom om detta. Så fort jag lägger på ringer Malin upp mig igen. Hej, hur går det? Har du ringt än?, säger hon oroat. Jag känner mig nästan lite generad över att hon verkar bry sig så mycket om mig och så ringer inte jag 112 som jag skulle. Men när hon lägger på ringer jag genast 112.
(Malin på 1177, om du läser detta vill jag tacka för att du var så snäll och brydde dig extra mycket! Tack!)
Del två: taxihelvete
När jag har ringt SOS har smärtan försvunnit, konstigt nog. Men SOS vill att jag ska ta en taxi till St: Görans Sjukhus omgående. Jag ringer och beställer en taxi från NK. Och jävlar då vad det skulle drygas. Hittar en taxi, snackar med honom men så sticker han MITT i samtalet intill gatan! Så ringer en taxichaufför till mig och undrar vart jag är. Jävlar vad vi drygade med varandra; jag stod på en sida, han en annan, jag ser fleeeera taxibilar och springer mot den ena, efter den andra, fram och tillbaka. Men nej, och taxichauffören ringer mig och lägger på innan jag har svarat. Ringer och säger något på ickehörbar-svenska och lägger på innan jag har svarat. Han ringde mig mist 15 gånger.
Och efter en EVIGHET kommer taxin och DÅ jävlar vad han skulle skälla ut mig ”varförvardudärduskullejuståcjagaågapgjagalsl”.
Jag säger att jag ska till akuten.
DÅ!
DÅ, blev det fan tyst på han.
Genom hela resan.
Del tre: Soldier’s Heart
Inne på akuten får jag sitta och vänta en stund innan jag får ta EKG, blodtryck och svara på frågor. Mitt ärende var inte brådskande nog så jag får sitta och vänta tills doktorn kommer, vilket tar en timme. Några ungdomar kommer in där ena har ett stort sår i armen. De snackade KONSTANT som om det inte fanns någon morgondag. Jag blir förflyttad till ett säng med skynke omkring. En tant ligger på andra sidan skynket och yrar om en klocka (som inte fanns) och försöker slita ut luftslangen ur näsan. Och så luktade det kiss och sjuka låg i korridorerna. Ja, det var inte en trevlig miljö att sitta i…
Doktorn kommer in och trycker på min bröstkorg och ben. Alla tester visar ok och jag är frisk. Han säger att jag fick nevrocostafibromyalgi (ja, nånting i den stilen…), eller som det är mer känt som, ”Soldier’s heart”. När jag sprang hamnade alltså nerver under revbenet och skapade smärtan. Detta händer tydligen unga män i denna ålder. Vad man kan göra är att sträcka ut bröstkorgen och…. uthärda :/.
Klockan var först 20:05 när jag kunde lämna akuten (kom 17:00). Då åkte jag till Solna och fick vila.
Nu är jag hemma och tar det lugnt. Ska se Casino Royal ikväll.
Senaste kommentarer