Yessss, framme! Nu sitter jag i min ”lägenhet” och har varit i Japan i 18 timmar – och det har hänt en hel del! Jag radar upp allt kronologiskt:
Så, jag lämnade min lägenhet i Sthlm, en numera ganska stökig lägenhet och drog in till t-centralen för att sätta mig i solen med en glass och Tati. En väldigt fin dag att säga farväl till vän, Sverige och Stockholm på. Och precis då kommer en flock japanska salarymen förbi, jag ville säga att jag skulle till deras hemland. Efter den fina stunden drar jag vidare med pendeltåget och bussen mot Arlanda med min astunga packning (såhär i efterhand är mina händer föråldrade med tjugo år, stackarna).
Väl framme vid incheckningen fungerar inte maskinen för mig så jag går till disken och där ser de att det har blivit en dubbelbokning (!), fel av STA Travel alltså… Då får jag stå där och våndas i cirka 20 minuter medan tiden tickar iväg, men till slut får jag biljetten och får gå iväg till säkerhetskontrollen. Genom hela resan sedan blev det lite krångligt för personalen när jag nu hade en ”ny biljett”… Vid säkerhetskontrollen blev det som vanligt stress, precis som alla andra gånger och denna gång extra mycket eftersom handbagaget var fettung och hade fem hårddiskar i, varav tre stora LaCie… Inte kul att plocka fram och in.
I planet mot Paris råkar besättningen spela ut datorrösten som berättat att vi landar snart – detta precis efter att vi har lyft – och kvinnan bredvid mig får panik. Ja, jag blir också lite rädd för planet gör verkligen en rejäl sväng och vi flyger i A321… (A330 störtade över Atlanten som ni vet…). Men fram kommer vi iaf och i Paris står det fel tid på min biljett så jag stressar igenom ALLT och kommer fram till gaten med en massa lugna japaner som vet att det är en timme kvar…
I flyget gick vi igenom First Class och Business Class – jag tycker sånt är hemskt egentligen! Sverige är ju ett klasslöst samhälle, iaf som det sägs… Kommer fram till Economy Class som är fullsmockad med skrikande barn, gamlingar och vuxna – och några få gaijins. Jag hamnar vid fönstret, med två till vänster: ett japanskt barn och mamman. Jag som ville ha vid gången… Barnet rör runt som en dampunge i stolen (han är väl typ fem år), och sparkar mig flera gången när jag sover…. Argh. Sen spyr han också innan vi ska landa, usssschh! Sen när vi landar börjar mamman tala med mig. Junko heter hon som numera bor i Paris, och som ska hälsa på modern sin i Tokyo. Hon frågar mig vad jag ska göra och säger ”sofia” flera ggr och jag fattar ingenting. Men snäll är bra på engelska är hon för hon ger mig sin e-postadress och föreslår att vi träffas nere vid ”baggage claim”. Jag kliver ut ur planet och ut i den japanska luften; det verkligen ÄR en bastu i luften, sådan luftfuktighet! Svettig blir man efter några steg…
Junko hjälper mig med ”bagagge delivery” vilket är en tjänst där man lämnar in resväskan som sedan transporteras till ens hem eller hotell för en summa. För mig och min 25 kg väska blev det 1690 yen, ungefär 139 kronor. Nu i efterhand vet jag att det var ett beslut som räddade både mitt tålamod, rygg, nacke, livet ja allt! Det var asjobbigt nog att bära runt på handbagaget på 14 kg… Hur som helst så hinner jag alltså inte ens kliva av planet innan jag har fått en vän i Japan, hur bra är inte det?! Bådar gott…!
Junko lämnar mig ensam med hennes son medan hon ringer någonstans borta, så jag fick vara nanny till en japansk pojke. Det var mysigt för min japanskanivå är ju på den nivån, haha. Eller inte ens det… Men jag ger han chokoreto och han blir så glad så! När vi skiljs åt ger jag henne mitt mobilnummer och e-mailadress, och kanske kommer vi ses igen i Tokyo sa hon…
Med det gick jag sedan iväg till ett JAPANSKT TÅG (det tål att upprepas 
) iväg mot UENO, mitt bland alla japaner. Då började jag inse vad som komma skall…
Snart får jag min laddare så att jag kan lägga in bilder, och svara på kommentarer! Del två kommer då också.
Senaste kommentarer