So long!

Så, då var jag tillbaks i varma Stockholm efter kalla dagar i Gävle, för jeez vad kallt det är ute i år. Besvikelse, I has yes. Men bara för att jag är tillbaka i den numera stökiga krubban, tänker jag inte skippa eller glömma vad som har hänt de senaste dagarna.

Jag har hälsat, vinkat och tittat. Sagt hej då och sagt farväl. Lovat vykort och kramat. Sagt ”so this is it”. Det var alltså de sista dagarna med kompisarna i Gävle. Fest i Boulongern och krogen där jag träffade en del trevliga människor och en obehaglig, desperat tjej… Tur att Frud kom och hjälpte i sista stund, haha! Men allt som allt var det skönt att få krama och vinka till vännerna en sista gång detta år, och på ett långt tag. Bland anant Jessica, som snart åker till DUBAI! Hon är den andra jag känner so åker dit, Dubai som fortfarande är en exotiskt, mystiskt, spännande och ultramodern stad.

Tack Jessica, Nanna, Frud, Poffe, David, Salve, Pernilla, Jens, Martina, Markus, Linnea, Kristian, Malin, Natalie, Janna och några till för att ni kom!

Har även tagit farväl till familjen vid bussen mot Stockholm. Och sen var det över för tiden i Gävle.

Det enda som oroar mig just nu är vad som ska hända nästa höst. Jag kan söka in till en terminskurs, men vad sedan? Vad händer då mellan Januari 2011 och framåt? Och förresten var bor jag i juli 2010? Time to get creative again.

Fast,

ska jag vara ärlig,

så tyder allt på att jag blir kvar i Japan.

Permanent.

För det ska hända, faktiskt

Jag kom på varför hela flytten till Tokyo fortfarande känns overklig. Jag har ju vetat att jag ska till Tokyo och bo där, i mer än ett år så under denna tid har det inte varit samma sak som förut att kolla på allt som relaterat till Japan eftersom jag har tänkt ”ja, men jag vet ju att jag ska gå där om ett år, några månader” så osäkerhetsspänningen har liksom aldrig funnit där; jag har ju räknat med denna flytt väldigt länge nu. Men det betyder inte att jag ”inte längtar” till Tokyo, nej det betyder snarare att jag har gått från hypen till vardagen och förståelsen att jag kommer gå där en dag. Därför har det känts lite spännande att titta på städer som London och New York som möjliga städer att vidareutbilda sig i eftersom det är ”osäkert” om jag någonsin kommer dit och därför kan drömma & tänka fritt om det. Japan KOMMER ju att hända så jag behöver inte fundera kring det mer, liksom, det är säkert.

Så varför känns det ändå overkligt? Jo, jag har ju som sagt vetat att jag ska dit nu så jag har inte behövt drömma om staden så mycket nu de senaste månaderna. Svårt att förklara men flytten känns mentalt sett inte mer speciell än flytten till Stockholm, you know? Jag vet ju att flytten ska hända liksom så jag har lutat tillbaka i den sortens vetskap ändå.

Aja, svårt att förklara men det kanske gick fram ändå. Man får dock inte glömma att denna väntan är lika viktig, rolig och spännande eftersom den är i direkt relation till Japan-flytten! Denna väntan har varit en del av nöjet inför allt! (^_^)

PS. Jag såg tre japaner idag i stationen Gamla Stan och självklart var jag bara tvungen att följa efter dem några meter för att höra dem tala, men de var tysta och sa inget -__-. Förresten, är det bara jag som ser skillnader på kineser och japaner? Det var roligt när jag guidade japanen från Osaka för han verkligen RÅSTIRRADE på kineser/japaner för att se var de kom ifrån. Och så vände han sig varje gång till mig och sa ”definitely from Japan/China”, hahaha!

Studenten, here they come, run!

Idag har det varit studentfirande för fullt i Stockholm. Egentligen har det varit det non-stop med utspark och studentflak i snart två veckor men idag peakade det så det var otroligt många studenter  över hela Stockholm. Det började med att det var fullt med människor vid Handen stationen som alla skulle fira sin lilla student, sedan kom man in till City där det var FULLT ÖS. Hjälp alltså vad studenterna i Stockholm jämfört med Gävle firar HÅRT...! Jag funderade först varför de inte hade på sig de fina studentkostymerna & klänningarna men insåg sedan att alkoholen, helst öl, skulle drickas OCH ösas ner PÅ varandra så att alla blev dyngblöta i alkohol. OCH gärna spruta ner ALLA civila som gick förbi ett studentflak. Oj. Sånt händer INTE i Gävle, vi som stod i finkläder och firade glatt ändå.

Sedan var epicentrum vid Sergels Torg där det kunde vara tretton studentflak samtidigt i rullning. Behöver jag säga att folk sprang runt som galningar där och skrek? Och ett ÖPPET telefonbås vid Regeringsgatan/Kungsträdgården blev en OFFENTLIG toalett för studenterna…! Stackars gamlingarna som gick förbi… 

 

Men jag kunde inte låta bli att ryckas med i glädjen! Studentdagen var en av de bästa dagarna i mitt liv och den kommer jag aldrig glömma. Synd för studenterna idag att det var svinkallt ute med regn och blåst…

Alla står vi i samma vagn

Folk skyndar sig förbi dig, någon stöter i dig och en annan ber dig att flytta på dig. En stark vind kommer, gnisslet börjar och du kliver fram tillsammans med de andra. Dörrparet öppnas ljudligt och folk strömmar ut tills det blir tomt. Du kliver in.

Och det börjar.

Det är här, här i t-banevagnen som en massa människor har alla samlats för samma mål; alla ska lämna en plats för en annan. Och alla dessa, vitt skilda hopsamlade människor i en vagn, är alla där på samma premisser: för några minuter tvingas ni stå och sitta tätt tillsammans med främlingar. Här förväntas man hålla sig till normen, vilket är att sitta tyst, stirra varsomhelst förutom på en person och helst inte vidröra en annan person med ben, armar etc. 

Det är just här som människor står ut som mest. När alla sitter där tysta, den ena efter den andra, börjar skillnaderna stå ut. Hon med den dyra väskan, han med den dystra uppsynen, gubben med den sura minen, hon som är chef. När alla och ingen kan göra något åt situationen, ingen som kan leva upp till sin personlighet under en färd eller bete sig på ett sätt som skulle utmärka personen, blir den konstlade tystnaden så märkbar. Man vet att personen man ser inte är sådär, utan har ”lagt ett lock över sig och sin personlighet”. Alla sitter som robotar.

En instängd plats där alla är under samma premisser.

Vagnen saktar in och bromsar in oregelbundet. Ingen rör sig förrän majoriteten har, och detta utan att råka stöta i någon eller möta någons blick. Ni står blickstilla och tysta i väntan på att dörrparet ska öppnas. Sekunderna är minuter. När de öppnas är du snabb ut och går snabbt vidare för att byta t-banelinje. 

Och så börjar det hela om.

Google ska fota hela mitt Sthlm!

Wohoo! Om ni inte älskar Google’s Street View så ska ni göra det nu. Detta verktyg gör det möjligt att gå ner på gatunivå och ”köra” genom världens städer. På så vis känns det som om man ”är där”, och just detta har jag missbrukat mycket i Tokyo, Paris och London där jag har gått. Och imorgon kommer Google’s bilar till Stockholm, Göteborg och Malmö för att föreviga HELA städerna.

Så glad jag blir!!! Jag kommer jaga bilarna imorgon och vinka in i kameran

Fast mitt ansikte kommer inte synas:

- Frågan om den personliga integriteten är jätteviktig för oss. Vi fotograferar bara från offentliga platser och alla ansikten på personer som är med på bild suddas automatiskt bort, säger Googles Sverigechef Stina Honkamaa till Dagens Media.

 

Artikel från DN.

Earth Hour

(Skriver detta från en Macbook som går just nu på batteri, så jag förbrukar ingen el från något uttag nu!)

Det är väääldigt mörkt i lägenheten. Hade tydligen bara ett stearinljus som nu lyser upp så gott det går. Jag skulle egentligen in till Centralen för där ska de släcka ner allt men jag orkade inte då pendeln inte gick den tid som jag antog. Stationen var ödslig och dimman tjock, väldigt vampyraktigt.

 

Aja, jag vet inte om jag vill hålla på till halv tio… Jag vill ju göra våfflor, glass och choklad nu… ;_;

Oh, the days of my past life

Limited Kyoto-termoskoppen från STARBUCKS (!) som jag fick av japanen i present! Fatta vad glad jag blev! Jag som älskar Starbucks, och nu dessutom har en free drink-biljett att använda till att fylla upp denna snygga Kyoto-mönstrade bjässe med. Min vänskap är billig att köpa.

 

Haha, vilken dag!

Åkte in till Sergels Torg 13:00 för att träffa en japan från Osaka. Det hela känns egentligen väldigt surrealistiskt; detta är ju något som startade med en konversation på Myspace för några veckor sedan. Och nu, nu ett möte i min hemstad. Men jag förstår att det verkligen är verklighet då jag ser ”den gröna jackan, portföljen och asiaten” som han beskrev i mailet. Han är 1,65 cm och ser ut att vara ett barn men är 23 år. Jag smyger mig på honom och han inleder med att gapskratta. Väldigt mysko, men väldigt bra inledning också. Jag avfyrar min japanska jag kan och han gapar munnen och utbrister sin glädje över mina kunskaper. Han talar bra engelska, tack och lov.

Vi går igenom Gamla Stan och Södermalm till Hattbaren där han köper sin studentmössa. You have so tjockt hår, säger expediten och jag översätter till Yusuke som han heter.

Vi, eller snarare han med sin ENORMT tunga resväska dragandes på kullerstensgator, kämpar vidare till Zum Franzisken eller vad den heter i Gamla Stan för att äta lunch. Enligt hans tjocka resebok om Sverige är den restaurangen billig (?!?). Detta stämde ju förstås inte alls, restaurangen i den delen av stan är inte billiga överhuvudtaget. Takai (dyrt), säger jag och han och vi går vidare. Vi äter i Kungshallen istället. Han, pyttipanna (som han tyckte var hur roligt som helst att säga), och jag en smörremacka. Vi diskuterar svensk & japansk musik och våra olika kulturer. Jag försöker få honom att säga ”Chrille” men det går inte ALLS. Det var TOTALT omöjligt för honom (?!?). Han betalar lunchen för oss båda och vi går vidare. Han berättar att han ska spendera natten antingen i ett fängelse eller i en båt kallad af Chapman. Jag vet inte om han valde den där båten att övernatta i. Förresten, han var väldigt tokig som åkte tåg från Kiruna till Lund (!!!) i 18,5 timmar!!! Tydligen fick han choklad av en snäll tant bredvid dock när hon fick reda på hans tågtid, lyckligt nog (detta fick mig att fundera på om denna tant kanske trodde att han, med sin korta längd, kanske var ett barn som behövde tröstas med choklad). 

Vi stannade här vid Monteliusvägen där han fotade, jag fotade honom och kameran fotade oss. Bilder kommer upp sen!

Under tiden vi går runt pratar vi och jag märker snabbt att jag måste tala a r t i k u l e r a d  engelska så att han förstår. ”How” förstår han inte alls så det blir väldigt knepigt att försöka hitta på ett synonym till det ordet. ”What do you like about Stockholm?” blir ”What time is it?” för honom. ”Big” blir ”Biggu”, ”Starbucks” blir ”Stabaa”, ”Slussen” blir ”Sulusurun”. Men hans engelska var väldigt bra för att vara en japan, kan jag säga!

 

Efter fem timmar är det dags för mig att gå vidare till fadern min i Solna men Yusuke vill först ge mig något. Han vet om att jag gillar Starbucks och packar upp först en fin papperskasse från Starbucks (bara det är bra nog!!!) och sedan en otroligt fin termoskopp med Kyoto-motiv. Jag blir otroligt glad och tacka honom. Tänk vad snällt av honom! Jag hade ju inte förväntat mig det liksom! Och detta är precis vad jag behöver faktiskt då jag har letat efter en. 

Vi skiljs åt och lovar varandra att ses igen, nästa gång i Osaka där han ska guida mig. 

Hade jag inte termoskoppen skulle jag inte ha förstått att detta har hänt. Resterande kvällen spenderades i Solna med familj och en ASROLIG Petra Mede. Herregud, man kan ju inte få nog av henne. Aja.

 

 

Fredag recap

Jag for iväg till Gävle över dagen för att hälsa på familjen och vänner. Jag träffade bland annat Jessica som har trotsat finanskrisen och varslandet med sitt nyvunna jobb på en exklusiv klädbutik i en galleria. Now that’s something!

Det blev middag på en kinesisk restaurang vid Södermalmstorg. Bilresan gick så fort hem. 1,5 timme är kort tid för mig nu när jag är van vid en timme från dörr till dörr Handen – Näckrosen. Jeez.

En längtan större än mitt Jag idag

Att titta på lägenheter i Tokyo är för mig en glädjefylld och otroligt romantiserad upplevelse. Kärleken för Tokyo slår över till nyförälskelse direkt när jag ser nya enorma bostadskomplex i staden som blir bar större och större. Skyskrapor med flera tusen grannar med samma utsikt. 

Och så sitter jag här i Handen i Stor-Stockholm i min lilla lägenhet med utsikt över en liten skogsplätt, grillplats och tvättstuga. Sitter här och letar efter mitt boende i en stad som är större en hela Skåne. Drömmer mig bort och upprepar än en gång mitt mål om att köpa en lägenhet i en skyskrapa i Tokyo. Blicken for bort och plötsligt är det inte andra mars 2009 utan en framtid längre fram. Som om livet där är mer verkligt än stunden här. För det vad det är här; bara en stund, en väntehall inför Flytten. 

 

Jag låter dessa bilder få illustrera mina drömmar:

Finns det inte i Stockholm flyttar jag utomlands

Fick nyss ett stort kuvert från Karlstads Universitet. Eh, nej den tänker jag inte ens öppna. Finns inte den utbildning jag vill ha i Stockholm, flyttar jag utomlands.

Så det så.

 

Jag har redan kollat upp universitet i Tokyo och Tokyo Keizai University eller Waseda University lockar mig. Båda har journalistprogram. New York vore inte fel det heller.

Jag kan SE! Jag ser bra ut!

Och nu kan jag se bra ut! Haha, fattar du? Se. Bra. Ut! sa en töntig idrottslärare till mig när han fick nya glasögon. Och nu har jag varit till optikern och provat ut nya, starkare linser! Hurra! Vilken skillnad det blev! Plötsligt såg jag ääända bort till andra sidan i Gallerian!

 

Det lustiga var att jag skulle ta ur mina gamla linser för att prova dessa nya i ett annat rum. Och självklart är ju jag så gott som 88 % BLIND utan linser så jag kände att jag VERKLIGEN var i en beroendeposition till denna kvinna som nu skulle leda mig till ett annat rum. Hon kunde typ ha lett mig hem till henne och…. (bjudit mig på bränd lasagne! ).

Och att gå ut sen… det var som att se en helt ny värld. Är det så här Stockholm ser ut?

Snart tillbaka i min lägenhet igen

Imorgon lämnar jag Gävle för att åka hem igen till Stockholm. Jag saknar Stockholm lite, jag har blivit så fäst vid alla rutiner och bekvämligheter. Jag längtar också tills jag kan lyssna på min musik, mysa i min soffa och njuta av ungkarlslivet på 24 kvadrat. It rocks!

På kvällen ska jag besöka mitt stamställe, ”Wasabi Sushi”, och beställa Bentolåda, igen.

Det har varit trevligt att träffa en massa gamla kompisar här. Känns som tiden har stått stilla sedan jag flyttade ut från stan. Och bocken brann ner! Mindre kul har varit att folk är så jäkla benägna att titta på en. Så har det alltid varit i Gävle, men nu när jag har varit borta i i Stockholm (där man inte gör så) i ett halvår, blir det bara drygt. Ibland undrade man ju om en b-kändis gick bakom en (typ Rolf Lassgård, som för övrigt sågs i Åhléns här då jag kom).

 

Gävle, vi syns snart igen!

 

Övrigt: jag kan nu fakturera arbetsgivare (typ DIG, chefredaktör’n)!

Årsresumé av 2008

Då är det sista dagen av 2008 då, men vad har hänt? Och vad har varit sämst?

 

Alltså hands down, 2008 har varit det bästa året för mig hittills! Och jag tyckte att 2007 var bra! 

 

Dock startade året lite sorgligt med att min favorithund Jalle  fick problem med diskbråck vilket ledde till det tårfyllda beslutet att avliva honom. Det skedde 22 januari. Samma dag blir jag påkörd av en bil när jag cyklar. Händelsen blir en krönika (se http://www.oforigo.com/images/pakord.gif ).

Februari var en väntan tills femtonde februari då jag flög iväg mot städernas Stad Tokyo. Jag blev fast, och har inte varit mig lik sedan dess…

Mars fram till slutet av maj blev HÅRDPLUGGANDE NON-STOP. Det var galet, men ack så värt det var. Tyvärr blev jag snuvad på gymnasiets bästa slutbetyg med ett MVG… Det kändes hårt för stunden, men jag gladde mig åt de som var bättre. Fick iaf ett stipendium av skolan som en utav de som hade de bästa betygen på gymnasiet.

Sista tiden fram till juni blev det festande, och just studenternas barrunda var en utav årets bästa fester. Studentkvällen spenderades i regn på ett flak, och runt i folks villor. 

Sommaren blev ett långt arbetspass på Furuviksparken där jag styrde karuseller här och var. Hjälp vad det var ett konstigt jobb. Mötte några vänner för livet där iaf. Synd men jag har arbetat sönder parken nu… Och den där snuskgubben som jobbade på samma plats… Herregud, han ville bjuda in mig på en grogg i hans lilla lägenhet! Och han gick bara på mig hela tiden! ”När är du ledig?/När slutar du?/Ska vi ses ikväll?/Jag har groggen redo för dig” etc.

I augusti flyttade jag in i min första lägenhet. Ett etta på 24,1 kvadrat. Helt underbar, helt ren och fräsch. I Handen. Och tiden på JMK går trögt i början, undrar varför jag är där och så, men det löser sig och jag trivs något otroligt mycket där, även fast vi är där otroligt sällan. 

Summering

2008 överträffade allt jag hade förväntat mig. Jag har utvecklats mycket, lärt mig nya saker, träffat många nya vänner och verkligen vuxit.  Jag har lämnat Gävle bakom mig, och numera älskar Stockholm. Lever livet och njuter som fan. Choklad, Björk and Japan is still the passion in life and Obama has been elected.

Life rocks liksom.

Det som har varit sämst är matlagning. Ja! Jag som var så duktig i mitt barndomshem på det, men nej i lägenheten blir det bara blask av det hela. Uh! En besvikelse var det också att det (nästan utlovade) sommararbetet på Arbetarbladet aldrig uteblev… Hm…

Sedan har det varit en del funderingar kring vänskap och så. Men det har jag rett ut nu.

 

Light non-stop fakta:

• Varit uppe i luften i flygplan sex gånger.
• Besökt London, Zürich och Tokyo
• Sett isländska artisten Björk på konsert fem gånger.
• Sett dåliga dj:en Leila Arab.
• Gått på flera konserter (ah, så många att jag inte minns)
• Tagit studenten med 19,69 i snittbetyg (2 VG resten MVG)
• Jobbat som karusellpersonal i Furuviksparken sommaren igenom (USCH! Ok, lite).
• Fått många nya vänner.
• Blivit antagen till Journalistikvetenskap på JMK (fd. Journalisthögskolan) på Östermalm i Stockholm. Som alltså har en TUFF konkurrens bland de sökande!
• Intervjuat chefredaktören för Stockholm City, intervjuat reporter på Metro och Expressen. 
• Gjort flera reportage (se www.oforigo.com)
• Flyttat till Stockholm.
• Fått julsms & nyårssms av Fredrik Wikingsson.

Guess the place

Ledtråd: droghandel, smygtittande tanter och shackspelande gubbar.

Jag hatar dig och bombar dig nu

 

by Hyde Park

 

 

Så, nu jag jag en slagkraftig rubrik som väcker uppmärksamhet. Det här blogginlägget skulle handla om irritation och annat ADHD-relaterat (ursäkta missbruket), men jag har glömt det nu. Tur det. 

Idag har jag varit lite mer journalistisk och letat efter specifika artiklar i mikrofilmer (i dagstidningar) från äldre dar, på Kungliga Biblioteket. Kungliga Biblioteket ligger vid Östermalmstorget och Humlegården. Förresten så har jag upptäckt Stockholms Hyde Park (London), och det är just gången från KB mot Stenbocksgatan, genom Humlegården. Jag borde göra en lista över ställen i Stockholm som bara är Paris, Tokyo, London och New York!

 

Hur som helst så är klockan snart halv elva och jag ska sätta igång och diska, wohoo, för jag har två yrrol-kompisar från Gefle som kommer hit och våldgästar min lägenhet imorgon. Nej, min lägenhet är inte prostituerad.

 

PS. Jessica, det vore inte fel om du i alla fall kunde LÅTSAS att jag existerar. No?

Nobelkvällen so far:

• Prisutdelaren som talade dålig japanska så att alla andra skrattade
• Alla de gulliga japanerna
• Notera kvinnornas kimonos
• De japanska fotograferna som bugar försiktigt överallt.
• Drottningen har lärt sig lite japanska? Wow, haha
• SVTs URUSLA reporter vid ingången! Den där gubben som ställde asdåliga frågor, speciellt till Mona Sahlin: ”Om Ohly och Språkröret ville dansa, vem skulle du ta FÖRST?”!?! Snacka om att domesticera kvinnan! Suck

Och jäklar vad jag vill vara där NU! Jag bara måste ta mig dit som antingen journalist, student eller litteraturpristagare. Så det så! Verkar vara en sån underbar stämning där… Mat i världsklass, personer med spetskunskaper, människor från hela världen…