Roliga saker 先生 säger om mig

吉田, min sensei brukar ofta nämna mig när hon ska ta ta upp något grammatiskt exempel, såsom att hon visste på något sätt att jag bara går till Starbucks, och att jag modellar. Den andra läraren, さいとう brukar ofta påpeka att jag är ハンサム. Lärarna här är så härliga på ett sätt man inte är van med i Sverige.

Var kan jag leva ett liv? Det är frågan

Jag lever ett liv här nu och det fungerar jättebra, jag tänker inte ens längre på att jag är ibland japaner och att jag är en utlänning. Jag tänker inte heller så mycket på att jag är i världens största stad, eller på världens dyraste mark. Jag gör det jag ska och har det bra.

Kan jag leva i Tokyo kan jag nog klara av att leva i de flesta västerländska storstäder i världen, eller hur? Jag känner mig inte låst till Sverige, som jag har tjatat om flera gånger, jag har kommit över Sverige. Men de amerikaner och koreaner jag talar med här kan inte alls förstå varför jag inte vill bo i Sverige, för enligt deras bild är Sverige en av de bästa länderna att bo i, eh är det något jag har missat eller?

Jag tycker det inte är ett stort steg att flytta till utländska megastorstäder, till exempel insåg jag att jag alltid har pratat om att jag kommer ha en lägenhet på Manhattan, och att jag verkligen kommer ha det en dag för att jag är så envis! Bara den tanken gör mig varm inombords av glädjefylld förväntan.

Känns som jag peka och välja vart jag kan bo nu. Precis så som jag vill vara.

Så, New York, Stockholm och Tokyo är ställen jag kommer bo i. London, Shanghai och Paris är också ställen jag är öppen för. Det enda som är synd är att världen är låst till gränser med pass och visa och allt vad det innebär… Det är synd och begränsande.

Var befinner jag mig om fem år? New York? Antagligen Tokyo.

Anledningen att jag kan släppa lös alla idéer är att jag har insett att det här med karriären kommer lösa sig för mig automatiskt, det gör det alltid för mig.  Jag har märkt at ju mer tilltro jag har på att det kommer lösa sig, desto mer möjligheter dyker det upp. Helt fantastiskt! Livet är inte svårare än så.

Och jag är så glad att jag har insett detta vid min ålder. Hos mig kommer det inte existera någon medelålderskris inte!

Sverige i Japan fyra gånger idag

Idag har jag stött på FYRA Sverigeanknytningar: först högst upp på våning 45 i en skyskrapa där det spelades The Cardigans, sedan en låda där det står ”Askul” och under ”Happy Office”, sedan spelades en gammal Robyn-låt i en annan klädbutik och sist Absolut-reklamaffisch nere i Otemachi Station.

Vad betyder detta? Hm…

RIP MJ

Satt på ett kontor där jag skrev på lägenhetspapperen när jag såg nyheten om MJ:s död via Twitter… Det kändes overkligt och hemskt. Han som jag lyssnade mycket på som liten och nyligen började lyssna på igen… Synd att han dog innan han fick sin revansch. Han skulle ha uppträtt i Tokyo och jag skulle ha varit den första att köpa den biljetten! Här i Tokyo hör man hans låtar lite här och var just nu och på TV är det flera långa nyhetsinslag om hans karriär och utsända reportrar utanför hotellet.

För det ska hända, faktiskt

Jag kom på varför hela flytten till Tokyo fortfarande känns overklig. Jag har ju vetat att jag ska till Tokyo och bo där, i mer än ett år så under denna tid har det inte varit samma sak som förut att kolla på allt som relaterat till Japan eftersom jag har tänkt ”ja, men jag vet ju att jag ska gå där om ett år, några månader” så osäkerhetsspänningen har liksom aldrig funnit där; jag har ju räknat med denna flytt väldigt länge nu. Men det betyder inte att jag ”inte längtar” till Tokyo, nej det betyder snarare att jag har gått från hypen till vardagen och förståelsen att jag kommer gå där en dag. Därför har det känts lite spännande att titta på städer som London och New York som möjliga städer att vidareutbilda sig i eftersom det är ”osäkert” om jag någonsin kommer dit och därför kan drömma & tänka fritt om det. Japan KOMMER ju att hända så jag behöver inte fundera kring det mer, liksom, det är säkert.

Så varför känns det ändå overkligt? Jo, jag har ju som sagt vetat att jag ska dit nu så jag har inte behövt drömma om staden så mycket nu de senaste månaderna. Svårt att förklara men flytten känns mentalt sett inte mer speciell än flytten till Stockholm, you know? Jag vet ju att flytten ska hända liksom så jag har lutat tillbaka i den sortens vetskap ändå.

Aja, svårt att förklara men det kanske gick fram ändå. Man får dock inte glömma att denna väntan är lika viktig, rolig och spännande eftersom den är i direkt relation till Japan-flytten! Denna väntan har varit en del av nöjet inför allt! (^_^)

PS. Jag såg tre japaner idag i stationen Gamla Stan och självklart var jag bara tvungen att följa efter dem några meter för att höra dem tala, men de var tysta och sa inget -__-. Förresten, är det bara jag som ser skillnader på kineser och japaner? Det var roligt när jag guidade japanen från Osaka för han verkligen RÅSTIRRADE på kineser/japaner för att se var de kom ifrån. Och så vände han sig varje gång till mig och sa ”definitely from Japan/China”, hahaha!

Fack you, fack off!

Det är alltid lika fascinerade att göra en resa mellan Södermalm – Östermalm – Förorten. Dessa områden skulle jag säga är de minst typiskt svenska i Sverige – Landet Lagom är inte lika starkt här. I dessa områden kör folk på sin stil – och det konsekvent och stenhårt.

Södermalm, här kör folk stenhårt på den bohemiska stilen. Är du kille har du skägg, kortkort hår på sidorna och längre lugg, korta byxor som är svarta och Cheap Monday, rutig skjorta, rundbågade solglasögon och tygpåse. Är du tjej har du antingen Robyn-frisyr, hårknut på huvudet, mormors solglasögon, svarta ballerinaskor, pytteliten vintageväska, skjorta som kavlas upp, små shorts, leggings och dina accessoarer är ofta hemmagjorda och grälla i färgerna.Du rör dig aldrig utanför ön Södermalm och är helst inom SoFo (South of Folkungagatan). Till och med H&M har utbudet & musiken skapat efter dessa söderbönor och söderkis så att de aldrig ska behöva lämna ön, vilket innebär kläder i grälla färger såsom turkos, rosa, lila och brunt. Du är indie.

Östermalm, här rör sig (jag tänker inte säga bratsen för det är så uttjatat)  de personer som oftast går eller har en utbildning på Handelshögskolan eller motsvarande utomlands. Centrum är självklart Stureplan och reviret sträcker sig ut till Strandgatan, Kungsträdgården och runt Humlegården etc. Sturegallerian är självklar, likaså East och Biblioteksgatan. Är du kille har du chinos, preppy-stil, skjorta med tillhörande rosa långtröja som hänger på ryggen och är knuten kring halsen, lite längre hår som är insmort i gelé och föst åt sidan. Är du tjej har du högklackat, långt LA-hår och kläder i färgerna vitt, rosa, guld eller svart.

Förorten har killar med baggy byxor, Adidas-skor, ickemönstrade t-shirtar och mycket gelé i håret; tjejer har svarta jackor, svarta leggings, ballerinaskor, stora väskor, accessoarer i endast guld, hårsprayat hår och mycket smink. Finns oftast på den blåa t-banelinjen. De pratar mycket och högt i telefonerna och är aldrig ensamma.

Och man ser just dessa skillnader direkt när man åker från det ena området till det andra. Ena gruppen rör sig inte till den andra.

Jag blev kategoriserad ”northeast” för ett tag sedan av en person. Ok, fack off när det gäller mig faktiskt. Så vill jag se mig i alla fall.

Och nu vill ja påpeka att jag inte försöker trycka ner någon nämnd typ, alla typer är coola på sitt sätt så misstolka ej. Och JA, jag vet att detta är ett j***la generaliserande men what the hey, enligt en etnografisk studie är det såhär. Ungefär.

Härliga sommarkväll i Sverige

Stadshuset och en dramatisk himmel.

Utsikten över en massiv, dramatisk himmel på Riddarholmen

Vackert röd/orange sommarkväll i Handen

 

Idag kom jag på att jag kommer sakna de svenska sommarnätterna! För det är bara i Sverige, på vår breddgrad som vi har en sol som går ner långsamt och lyser upp himlen långt in på kvällen. Jag har svårt att tänka mig annat. Jag har ju själv tänkt på när man kommer gå i solnedgången i Tokyo.

Men det kommer inte bli samma sak för i Tokyo går solen ner redan vid sju och det snabbt! 

Snart är jag i Tokyo: 39 dagar kvar!!!

Det känns fortfarande mestadels overkligt att jag kommer att spendera min vardag, mitt liv, i världens största metropol: TOKYO!!! Liksom är det sant?! Att flytta till Tokyo för att studera språket är något jag har tänkt sedan 2005. Sedan dess har jag tagit studenten från medieprogrammet i Gävle och flyttat till Stockholm för att studera till journalist. I september fick jag hem en massa papper från språkresebyrån och mellan den tiden och nu har jag haft en jävla liv med CSN, Stockholms Universitet, språkresebyrån, KAI Japanese Language School och Stockholms Läns Vård för att för att få möjligheten att studera japanska.

Jag är en journaliststudent som avbryter studierna för att åka till Tokyo och lära mig japanska. Jag som har blivit utvald bland tusentals sökande att skriva antagningsprovet till Journalistisk Produktion på JMK, den bästa journalistutbildningen i Sverige.

Men nej, jag ska till Tokyo. Målet att bli journalist har jag haft sedan jag var tio år och skrev referat av artiklar. Men yrket är flexibelt och jag har många möjligheter att göra karriär utomlands. Så därför gör jag detta.

Och nu sitter jag här och väntar på studentvisumet. Det har varit en lång väg, men fasiken vad det har varit värt det.

All den väntan jag har haft på Tokyo och Japan har förstås byggt upp en stor förväntan på landet. Därför bestämde jag mig för att åka till Tokyo i februari 2008 för att uppleva staden jag älskar så. Åtta dagar senare sitter jag på flyget hem och förstår att Tokyo är den stad jag är menad att spendera min vardag i, vare sig det är ett år eller ett liv. Allting i staden hade tagit en bit av mitt hjärta: från den söta hotellvärdinnan, de gulliga melodierna vid tunnelbanestationerna till Shinjukus skyskrapor.

Jag har också läst på om allt negativt om landet, så att jag är förberedd på det också. Sedan vet jag hur jag själv blir vid stora omställningar: precis som alla andra gånger jag har åkt utomlands själv kommer jag vakna upp den dagen och känna en stark känsla av ”varför gör jag detta? Är det värt det? Åh, varför ska jag vara så tokig och åka så långt?”. Jag vet att jag kommer komma fram till Tokyo och älska staden än en gång. Sedan kommer det gå cirka 2-4 veckor och ångesten över att ha lämnat familj, vänner och rutin bakom sig kommer stå sig stark en morgon. Jag vet att jag kommer ifrågasätta mitt val och min framtid, och jag kommer störa mig på trängseln, det eviga blippandet och blinkandet överallt och känna mig isolerad i ett samhälle där 99,9 % är japaner som dessutom inte talar engelska och har en kultur som skiljer sig från den egna.

Sedan när denna reaktion är över kommer glädjen över att vara i Tokyo med en massa nya utländska vänner, infinna sig och jag kommer vilja stanna där för evigt. Där bland skinande skyskrapor och höga betongväggar, noggrant skötta trädgårdar och blixtsnabba t-banevagnar.

I staden Tokyo i Japan. Det som kändes overkligt för några månader tidigare är då mer verkligt än något annat jag upplevt.

En tanke från 2005 som blev verklighet.

Snart är den verkligheten här.

Sakura!

Bara för att Sakurablomningen är så fin i år så kommer fler! Detta är så speciellt för mig eftersom jag vet att nästa gång så är jag i Tokyo i en park och njuter. Så här i Sthlm föreställer jag mig hur det kommer att bli för det är det närmaste jag kan komma nu. Vadå leva i en fatansivärld?

Svensk patriotism & bosätta sig utomlands

Läser i nummer åtta av veckotidningen Fokus om patriotism bland svenska (film)kritiker i media. Om hur svensk media till exempel gav Lukas Modyssons ”Mammut”  generellt cirka fyra av fem medan utländsk media gav cirka 0,9. Varför kommer det sig? Jo, en möjlig förklaring gavs i slutet: 

 

”Fenomenet med självförhärligande filmkritik lär dock inte vara ett svenskt fenomen, utan snarare en trist bismak av att vara ett litet, konsensusstyrt land där alla känner alla. Där kritiker av olika skäl förhåller sig undfallande, kanske för att de ogärna vill racka ner på redan populära regissörer, eller för att de är bekanta med dem”

 

Se, det är detta som gör att jag vill bosätta mig utomlands. Att bo i Sverige är som att i Ockelbo, i global jämförelse. Och jag är inte ute efter att bo i en liten stad, jag vill bo i en metropol. Javisst, Tokyo känns bäst just nu, men jag är lika öppen för New York också. Eller London. Det är så tråkigt när Sverige är för litet, även om det i vissa fall är charmigt. Men nej, inte nu. Jag kan ju alltid flytta tillbaka liksom! Vi får se. 80 dagar kvar innan jag flyttar utomlands…

Earth Hour

(Skriver detta från en Macbook som går just nu på batteri, så jag förbrukar ingen el från något uttag nu!)

Det är väääldigt mörkt i lägenheten. Hade tydligen bara ett stearinljus som nu lyser upp så gott det går. Jag skulle egentligen in till Centralen för där ska de släcka ner allt men jag orkade inte då pendeln inte gick den tid som jag antog. Stationen var ödslig och dimman tjock, väldigt vampyraktigt.

 

Aja, jag vet inte om jag vill hålla på till halv tio… Jag vill ju göra våfflor, glass och choklad nu… ;_;

Två människor som söker sig långt bort från sina egna spännande kulturer

(Världens längst bloggrubrik?)

Snart kommer en japan hit och ska åka ända upp till Lappland, Kiruna och hela samevärlden. Jag blev bjuden att följa med, vilket nu i efterhand verkar riktigt lockande. Jag vill se samerna och deras rika kultur en dag! Han ska till ishotellet, se norrsken och äta renkött.

 

Och så jag. Som åker till Japan för att uppleva bento, karaokebarer och metropolpuls.

 

Två personer som söker sig bort från sina egna rika kulturer för att uppleva en annan. En annan riktigt långt bort. Två världar.

Är inte det lite lustigt? Varför sätta sig på ett plan när man rika upplevelser en tågresa bort?

Två individer som är hemmablind.

Därför upptäckte jag samisk musik – här i form av samisk pop. Helt fantastisk musik som påminner om isländsk musik, inte minst i språket. Hon jojkar och det är ju helt fantastiskt i sig i crescendot! Varför har inte vi fått lära oss mer om samerna i skolan! Jättetråkigt, speciellt när vi har en minoritetsbefolkning med eget språk och kultur som är värdsunik. Bara jojkandet är unikt. 

Denna musikvideo valde japanen med motiveringen: ”They are ‘’Yanawaraba’’ from Okinawa, it’s like Sami in Sweden I think! (As Sami culture is different from Swedish general culture, Okinawa’s is a little bit different from Japanese general culture.)”

Mmm, my chokoreto!

Det här saknar vi

 

Vaknade upp hur gladast och piggast som helst idag för att solen sken ute idag. Var verkligen längesedan den visade sig nu, och jag insåg hur mycket jag egentligen saknar värmde, sol och sommar. Det är ju synd om oss skandinaver som måste gå igenom den mesta tiden av vårt år i mörker. Förresten är vi, som tropiska djur, inte ens skapade för att leva på den här breddgraden. Tacka vet jag Tokyo, men det är en helt annan historia.

 

Hur som helst så for jag in till City för att boka tid med Synsam inne på Gallerian. Jag måste få veta om mina ögon mår bra och dessutom så börjar jag se riktigt suddigt nu också. Damn it. Men vad snäll personalen var där. Jag fick hopp för Sverige igen. 520 kronor kommer det att kosta mig. Men what the hey, det behöver göras innan jag flyger iväg till Tokyo.

Förresten på tal om Tokyo håller jag på och ser Japan ÖVERALLT. Idag var det solskenet som lyste så där speciellt som i Tokyo, sen kom ett japanskt barn. Jag vet inte vad, men kanske börjar jag upptäcka allt japansk omkring mig mer och mer nu när jag håller på och förbereder. Ja, för ska man vara teoretisk är jag snarare på semester just nu i Sverige, detta år då jag är mer i Tokyo än Stockholm. Jag borde göra turistsaker, typ gå på Skansken, äta svensk mat, köpa flaggan, Dalahäst och njuta av jämställdheten.

 

Hm, ska jag göra skinkpaj idag? En julskinkbit ligger på upptining hemma hos mig. Förresten, varför vänder jag på dygnet nuförtiden? Man märker nästan inte av att jag studerar heltid.

 

Jag har köpt saker idag. Visar dem sen.

 

Och jäklar vilken bra musik de spelar här på caféet inne i Kulturhuset! (Ja, jag har choklad i mig. GOD yummie choklad gör mig hyper.)

Hej blonda i Sverige

Fördelningen av blonda

 

Hm, gränsen verkar gå alldeles vid Gävle. Vad ovanligt det kommer bli för mig i Japan, där 0,00000000000001 procent är lite blonda. Och då handlar det om en invadrare. Det var så att jag själv reagerade när jag såg en blondin i Tokyo…

Över tusen unika besök

Jag startade denna blogg 22 november 2008, alltså ungefär 1,5 månader sedan. Och sedan dess har nu över tusen unika besök registrerats, wohoo! 

 

Här är top tio över sökord som har lett besökare hit

1. idol alice
2. köpa amfetamin
3. alice svensson
4. nobelkonserten
5. ladda ner de ofrivilliga
6. christoffer wiklöw
7. tidszoner
8. de ofrivilliga fjortisar
9. alice i idol
10. moraliska frågor

Hm… okej Alice toppar listan men, amfetamin?! Okej jag skrev ETT inlägg om det (som du läser här) men att folk är så desperata att hitta amfetamin…! Ja, det kan ju inte vara så svårt att få tag på då Sverige och Japan är de länder med mest amfetamin i rullning, i världen. Du, är det någon här som vill ha amfetamin så är det bara att gå till Sergels Torg, stå stilla ett tag samtidigt som man tittar runt. Snart kommer en mysko person upp till dig med en kasse. Detta har hänt mig (nej jag håller INTE på med sånt!), och dessa människor som står där… Det är så tydligt! 

 

Topp fem över mest lästa inlägg

1. Nobelkonserten i Olso
2. Äntligen en svensk butik som säljer Amfetamin
3. Spontant biobesök: De Ofrivilliga
4. Jag markerar mitt REVIR
5. Nobelfest ikväll!

För övrigt blev jag tvungen att skippa kendo ikväll. Det finns andra kvällar, jag har en hemtenta att skriva klar nu…