A reason to hate smokers

22 11 2009

Gaah, all my clothes stink of cigarette smoke! And I just went to a izakaya and sat there…

Ok, så igår skulle jag ut till Roppongi på kvällen för att köpa biobiljetter men jag kommer bara utanför dörren innan en koreansk vän ringer mig och föreslår att jag gör han sällskap på et café i Shinjuku, och eftersom jag bor i Shinjuku så var det bara minuter från mig på cykel.

Men att hitta det caféet han satt på var ju en 96% omöjlighet. Efter en evighet med snurrande och yrande kom jag fram vi snickesnackade och drog sedan till en izakaya i Kabukuchou som var extremt trång, worn-out och charmig. Tjockt med rök av os och cigaretter men vilken härlig roughstämning det var! Vi beställde in öl och åt olika grillade köttbitar såsom grishals och kyckling. Lite friterad kyckling med majonäs också.

Vi pratade om allt möjligt och gled bland annat in på att i Sydkorea skulle vår vänskap inte fungerat; en 20-åring som är kompis med en 29 åring? För stort gap. Han berättade om att i Sydkorea så skulle den vänskapen ha varit krystad eftersom de är så otroligt strikta angående hierarki (myyycket mer än i Japan) och den yngre skulle bara hela tiden sitta på spänn och inte våga vara mer än bekant med någon så mycket äldre… Men jag är svensk så för mig så var det ok att jag inte bugade för honom hela tiden och sa hövliga ord etc.

 

Nu dagen efter luktar alla mina kläder röööök! Jag hatar det! Argh, ska aldrig mer sitta med någon som röker! Måste tvätta allt jag hade med mig…





Biomys ikväll

22 11 2009


 

Ikväll ska jag ut till Roppongi och gå på bio med Natsuko. Vi ska se This Is It. MJ var ju bra! Synd att han dog för han skulle tydligen uppträda i Tokyo…





Fest i elva timmar

21 11 2009

Oj, tror jag inte har festat konstant i elva timmar förut men här är det fullt möjligt. Vi var två japaner, fyra svenskar, en belgare och två koreaner. Inne i en etta, långt utanför Tokyos centrum, satt vi alla runt ett bord och åt japansk mat såsom friterad tofu och potatis och köttgryta (!). Även friterad mochi, en seg risklump som är lite söt (som att äta ett tuggummi).

 

Drack Jinrin som är en äcklig spritdryck från Sydkorea, blä! När jag plockade fram Glögg från IKEA blev det ett ståhej och alla tjejer skulle ta kort på flaskan och mig, och fota innehållsförteckningen (!?). Glöggen uppskattades mycket, dock när den värmdes så dog nästan ena koreanen när hon inandades ångan (det är ju bara typ alkohol i ångorna).

Alla var festliga nog att hålla på till klockan sex på morgonen, sedan sov jag över i lägenheten och klev inte upp förräns långt in på eftermiddagen.

Sedan strax innan vi går upp så kommer en jordbävning. Två stycken, dock inte så överdrivet starka.





Var kan jag leva ett liv? Det är frågan

12 11 2009

clocka

Jag lever ett liv här nu och det fungerar jättebra, jag tänker inte ens längre på att jag är ibland japaner och att jag är en utlänning. Jag tänker inte heller så mycket på att jag är i världens största stad, eller på världens dyraste mark. Jag gör det jag ska och har det bra.

Kan jag leva i Tokyo kan jag nog klara av att leva i de flesta västerländska storstäder i världen, eller hur? Jag känner mig inte låst till Sverige, som jag har tjatat om flera gånger, jag har kommit över Sverige. Men de amerikaner och koreaner jag talar med här kan inte alls förstå varför jag inte vill bo i Sverige, för enligt deras bild är Sverige en av de bästa länderna att bo i, eh är det något jag har missat eller?

Jag tycker det inte är ett stort steg att flytta till utländska megastorstäder, till exempel insåg jag att jag alltid har pratat om att jag kommer ha en lägenhet på Manhattan, och att jag verkligen kommer ha det en dag för att jag är så envis! Bara den tanken gör mig varm inombords av glädjefylld förväntan.

Känns som jag peka och välja vart jag kan bo nu. Precis så som jag vill vara.

Så, New York, Stockholm och Tokyo är ställen jag kommer bo i. London, Shanghai och Paris är också ställen jag är öppen för. Det enda som är synd är att världen är låst till gränser med pass och visa och allt vad det innebär… Det är synd och begränsande.

Var befinner jag mig om fem år? New York? Antagligen Tokyo.

Anledningen att jag kan släppa lös alla idéer är att jag har insett att det här med karriären kommer lösa sig för mig automatiskt, det gör det alltid för mig.  Jag har märkt at ju mer tilltro jag har på att det kommer lösa sig, desto mer möjligheter dyker det upp. Helt fantastiskt! Livet är inte svårare än så.

Och jag är så glad att jag har insett detta vid min ålder. Hos mig kommer det inte existera någon medelålderskris inte!





Fyra månader and that’s it

8 11 2009

Åh, vad drygt men det måste erkännas.

Vad jag än börjar med så tröttnar jag efter fyra månader. Jag är inte säker om det gäller fyra månader på allt men det mesta som jag brukar börja på är jag alltid lika på att göra, och sen efter ett tag så faller intresset som en sten, väldigt plötsligt. Jag måste lära mig att tackla denna period!
Som att jag har väldigt svårt att gå upp nuförtiden, fast jag har massiv med intressant att göra.

Jag måste inse att jag har bara mig själv som skyldig till att se till att allt jag har i huvudet verkligen sker! Böckerna skrivs inte av sig själv. Bilderna tas inte av sig själv.

Hur som helst så behöver jag skaffa mig en modellportfolio, men hjälp vad dyrt det är: 30 000 yen, cirka 2000 kronor alltså. Men iofs så kan jag få tillbaka det på ett jobb…





Waking up to Christmas songs

8 11 2009

Gör mitt bästa för hoppet om en bättre framtid.

 

Vaknade upp till att lyssna på jullåtar, hur mysigt är inte det?

Idag ska jag som vanligt åka till ett Starbucks i stan, antagligen det i Ginza för att de har satt upp en stor känd julgran där nu, och för att det området är så inspirerande och motiverande. Kan ni tänka er att där ibland alla dyra klädmärken står ett H&M, en klädbutik som vi i Sverige ser som Sveriges McDonalds, stå som om det vore ett lyxmärke!

 





Leaving Sweden behind

5 11 2009

 

När jag nu bor i Tokyo vet jag att jag inte längre kan leva i en småstad i Sverige längre.

Ja, det är inte ens säker att jag kommer bo i Sverige, om så bara för en kort tid varje år. Det handlar inte om att bryta kontakten med familjen, vänner och det jag har i Sverige.

Det handlar om att livet är mer än så.

Att jag föredrar skyskrapor, neon, en aldrig tynande stad, äventyret i djungelbetongen, dyr dekandens, billiga impulser baserade på lust, skiftandet, kontrasten, kontakten, anonymiteten, möjligheterna,

ja allt som jag inte har i Sverige.

Jag kan därför inte leva ett falskt liv i Stockholm. Visst, jag kan tänka mig ha en lägenhet för besök, men inte ett permanent liv.

Och det känns så skönt att veta detta; att jag har en plats i en metropol därute vare sig det är New York eller Tokyo.

För det är lyckan jag är ute efter…





This is how I want to spend my Christmas

5 11 2009

Först i början av november vara i Tokyo för invigning av alla fina julgranar runtomkring downtown och äta Christmas cakes.
Sedan gå längs Fifth AvenueManhattan och svänga förbi Rockerfeller Center för att stå och mysa med min älskade intill den enorma julgranen.
Sist fira julafton med min familj i en mysig villa med eldstad och många stora julgranar, julpynt, härlig stämning, tjock vit snö, doft av rykande glögg och nybakade pepparkakor, varma lussekatter, Aladdinask, och mera pynt. Tända ljus och skratt. Lammatta. Sprakande eld.

Lutandes tillbaka med en varm kopp glögg och en bit choklad, vetandes att denna dag kommer bara en gång per år .i ren lycka.





Är inte ett tomt skal

26 10 2009

Sticker iväg till Avocado Agency för att registreras hos dem som modell. Skyndar mig, jag är sen och ute ösregnar det och tyfonen kommer snart. Hittar agenturen, kliver upp för trapporna och kliver in i det pyttelilla kontoret med de fyra anställda. Det är mysigt, kanske. Så får jag sitta ner och skriva ner det jag ska.
Försöker prata lite, skoja lite, för att visa att jag bara inte är en snygg kropp, ett objekt, ett tomt skal. För jo, det finns något bakom det du ser också. Men hon visar ingen reaktion, hon gör bara sitt jobb.
Hon säger, jag gör som hon vill.
Inte ens tyfonen som drabbar oss båda förenar oss.
Jag är mer än ett snyggt yttre.





Sammanträffanden

26 10 2009

När sammanträffanden sker tycker jag alltid att det är så häftig; hur världen kan vara så liten att den för en stund sammanför två individer som för oddsen sett borde vara mycket liten. Och när det sker så är det helt fantastiskt.

Jag kanske har redan nämnt det men när jag några kompisar åkte till Tokyo Disneyland (som alltså ligger utanför Tokyo och tar tid att åka till) och väl där ibland alla hundratusentals människor (att hitta ens varandra är ett äventyr!!!) stöter vi på vår granne som bor mittemot oss! Hur otroligt är inte det?! Stört alltså.

Och sen när jag läser att Rim pratar om att en läsare kände igen henne inne på H&M igår och kom fram och pratade med henne – jag såg ju också henne inne på H&M precis den dagen! Fast jag gick aldrig fram… (vadå, jag är svensk).

Sen igår (ja, allt hände igår. It was Teh Day) sitter jag inne på ett av mina favorit-Starbucks i Omotesando känner jag en knackning på min rygg och vänder mig om och ser en västerlänning (att ens se en är förvånansvärt). Han ser ut som Alex Schulman.
Och så nästa dag sitter jag i skolan och hör ett oväsen och vänder mig om – och ser HAN! Eh?!

Explain please.





Uppdatering

2 09 2009

Ligger jag lite efter kanske?

Jag har fleeeera texter som ska publiceras här.. Har några bilder som också väntar på att bli publicerade. Sorry, hoppas ni har förståelse!

Som idag hade jag det fullt upp med registrering hos en modellagentur som låg utanför Tokyos Metrokarta/=långt bort så det tog en evighet att ta sig dit. Från Yotsuya till Akihabara tog det en evighet då jag hoppade på fel håll, telefonen ringde hela tiden och jag var förvirrad. Sedan byte i Akihabara där jag tog Hibiya Line mot Gotanno, vilket ligger i en av Tokyos mest anonyma förorter. Väldigt grått betonglandskap och jag insåg plötsligt hur centralt jag bor egentligen (Akebonobashi). Väl framme vid Gotanno skulle jag sedan hitta den anonyma agenturen som låg en labyrint bort bland bostadshus. Inuti såg det riktigt fint ut. Sedan följde hela intervjun på som vanligt (jag ska skriva ner hur en registration går till hos en modellagentur för er som är intresserade). Han tog röstprov också, dock sa vi båda att chansen att någon vill ha en svensk berättarröst är liten…

Sedan var det en hel resa hem som istället slutade på Japans första Starbucks i Ginza, som firade 10 år.

Och sen kan vi väl alla hålla tummen för mig på tisdag, 8 sep, onegaishimasu! Får inte säga vad men det är något jättespännande!





Intervju i GD om jordbävningen

10 08 2009

Gefle Dagblad ringde upp mig halv två på morgonen (tack) och intervjuade mig om jordbävningen i Tokyo. Den kan du läsa om här. Notera bilden på mig i min jinbei. Jag har redan fått kommentarer att det är en morgonrock (!?).





日曜日

2 08 2009

Kan ni se de japanska tecknerna jag använder lite då och då? I rubriken står det nichiyoubi, söndag.

Så var en händelserik vecka över i landet Japan. Denna vecka har jag haft midterm test, varit svenskalärare åt en japanska, träffat en japansk vän som jag har haft kontakt med i flera år, flyttat till Akebonobashi/Yotsuya Sanchome, Shinjuku-ku. Alltså en hel del!

Igår var jag och en bekant från Stockholm ut i Tokyo tillsammans med hennes kompis. Vi var först till 300 Yen bar, där allting är som sagt billigt men har egentligen väldigt lite alkohol i… Åkte sedan till Shinjuku där vi letade efter en specifik bar, och plötsligt hamnade i en jättemysig izakaya där vi var de enda gästerna klockan två på morgonen. De fullkomligt skrek IRASSHAIMASE från köket när vi kom och vi blev ledda till ett bord där en japansk kvinna och man gav oss oshibori (handduk som man tvättar händerna med) och menyn. Vi beställde in öl och jag köpte god OCH äkta vaniljglass som jag fick en kula för 250 yen. Till ölen fick vi sallad och gurka (!) och en misopasta med ett hemligt recept! Denna pasta skulle man bre på gurkan och kålen och sedan äta till ölen, vilket var jättegott!!! Jag ville såklart ha lite tillbaka hem, och lustigt nog så när vi skulle gå hem så sprang en från personalen till oss och gav oss en omiyage, en present: misopastan! Så nu har jag en liten burk med den otroligt goda misopastan! Så otroligt snällt.

Och förresten är Tokyo otroligt tyst klockan sex på morgonen en söndag.

Den kommande veckan ska jag fortsätta som svenskalärare åt Reiko, börja på Summer Intensive Course och skrivas in på fyra olika modellagenturer. Sounds like a week I like!





Inspiration from Tokyo

21 07 2009

Att möta blickar i Tokyo är att möta kulturen. Att komma in i vardagen.

Att möta blickarna här är att förstå.

Att möta är att förstå.

En blick.

En förståelse.

Vet ni hur roligt det är när man sitter mittemot en medelålderskvinna som i sömndvala svajar kroppen åt höger och vänster för att finna stöd men som är på väg att falla och istället rycker kroppen upp henne flera gånger om? Min vardag.

Jag har själv gjort så flera gånger, även när dagen är slut och man sitter där med sin mobil och försöker skriva ett meddelande mellan sömnrycken. Sömnheten ligger ständigt inom en men den trycker man undan för allt det stimulernade man upplever här.

Livet i Tokyo är här och nu, och inte för fem minuter sedan. Sömnen är det som tar vardagen ifrån en och vad gör man när vardagen är mer önskvärd än ens drömmar?

___________________________________________________

Jag är en journaliststudent som ska frilansa i Tokyo och enligt denna blogg så verkar det snarare vara en fotoblogg, inte för att det är något fel på det men jag vill verkligen sätta igång med skrivandet nu. Jag tror jag har kommit över acklimatiseringen nu, och det är nu som skrivarlusten dyker upp överallt. I Stockholm finns den egentligen inte, här är den numera ständig. Jag bär därför med mig ett block där jag skriver ner alla tankar som slår mig, och oftast är dessa tankar de som är mest äkta. Men vad gör man när man har ett block och det öser ner och du befinner dig i en ström av människor?

Regnet

Det är regnperiod i Tokyo och regnet står sig stadigt bland skyskraporna i skymningen. Himlen reflekterar ljuset av aktiviteten nedanför den och ger en behaglig känsla av mysfaktor, fast jag går med ett trasigt paraply ibland salarymen. Det är tisdag i Tokyo och jag är på på ner för att sätta mig på ett Starbuckscafé mitt i det journalistiska centrumet i Japan; Otemachi. Här finns Yumiuri Shinbun, Mainichi Shinbun och flertalet tidningar. Här är mina framtida arbetsgivare, mina framtida arbetskvarter. Och området har redan fångat mitt hjärta! Det är en fröjd att befinna sig här, och stämningen är fräsch och pulserande, här händer det här och nu.

När jag bara sitter här och tittar ut genom sex meter höga kristallklara fönster, ser jag en pedantiskt klippt häck som symboliserar shintoismen: det rena är det som man strävar efter; blinkande varningslampor vid reparationen av vägen: neonstinna Tokyo i ständig förändring; ett anonymt kontor: Japans distinkta distinktion mellan jobb och vardag och salarymen med sina paraplyer i regnet: ständigt på väg någonstans i konsumtionens Mekka.

Utanför har regnet lagt sig. Men det strömmar fortfarande förbi lika många bilar, och lika många salarymen under paraplyer med blickar djupt koncentrerade i sina mobiler.

Det är tisdag och en vanlig dag i Tokyo, i ett speciellt liv.

Jag vet inte vad jag ska göra, jag älskar ju denna stad. Jag talar med andra här och alla älskar staden men det verkar bara vara en förälskelse för dem, och inte något bindande. Jag sitter här och skräms av tanken att jag kanske måste lämna staden. Eller nej, vad är det jag skriver?! Jag SKA ju vara kvar här så länge jag vill. Jag pratar med andra om detta men jag kan inte ärligt tala ljuga för mig själv eller någon annan längre. Jag är seriös när jag menar med att jag vill vara kvar här, skaffa ett liv här. For God’s sake, jag kan inte ens längre se mig själv med ett svenskt körkort, ett japanskt körkort låter mer troligt just nu i mina öron. Men kan jag verkligen bära upp ett liv i världens största stad? Kan jag verkligen vara den som tar mig in i landet permanent och format mitt liv här? Jag som alltid kommer vara den som är utlänningen? Dessa frågor ekar inom mig och besvaras inte.

Fast,

tack och lov så går det mot det bättre varje dag som går. Varje litet tecken som jag får.

Lämna jantelagen bakom dig

Så, bra att du gjorde det för nu kör jag.

Alltså, det har bara gått bra sedan jag kom hit. Jag har haft ett sånt bra flyt, vilket känns så himla bra och uppmuntrande! Visst, min förra dator dog av lite nudelsoppa (kleeeeen kliché), men då lämnade jag samtidigt bakom mig ett annat liv och en annan vardag för en ny kraftfullare, snyggare och bättre dator för en ny fräsch start och det är väl passande på den nya starten av mitt liv? Jag får modelljobberbjudanden, jag blir aldrig bakis överhuvudtaget här, jag lagar grymt god mat varje dag (det är så att jag går och längtar varje dag efter min mat och i Sverige lagade jag ÄCKLIG mat), det är lätt att vara snygg här, jag har redan fått en del japanska vänner, hittade mig och min position i staden snabbt, tränar, varje dag är lycka (och jag tyckte jag levde bra i Sverige!), det går bra med japanskan,

ja helt enkelt faller alla pusselbitar på plats här, sju tidszoner bort, flera tusen mil bort i en stad som jag har levt tidigare i.

____________________________________________________

Att gå runt ute i Tokyo är som att gå runt i ett vardagsrum på en fest – ja, precis så kan känslan beskrivas som. I Sverige var det aldrig så; där var det liksom en så stark distinktion mellan det privata livet och lägenheten, och vardagen i city. De gick aldrig ihop. Här är Shibuya min soffa, Shin-Okubo mitt kök, Ginza mitt sovrum etc. I Sverige visste man alltid att utomhus överallt var man egentligen bara påväg någonstans i, inte en plats där man kunde bara spatsera, njuta av livet eller stanna en stund i. Det offentliga rummet var inte till för mig som person, utan mig som fordon.

Jag känner mig hemma överallt i Tokyo.

____________________________________________________

Imorgon ska jag med en kompis till en arbetsintervju. Stället är ett – just det – ett butlercafé! Det ligger i Shibuya och är kvinnornas motsvarigheten till ett maidcafé. På butlercafét är kvinnogästen huvudpersonen och blir tilltalad prinsessa och kan få betala för att få bli fotad med sin favoritbutler, har kvinnan tur kanske han skriver något speciellt på kortet! Butlern är klädd i formell klädsel och gör allt för att få kvinnan att känna sig som världens centrum för en stund vid serveringen. Nu har kompisen egentligen inte ett visum för att jobba så det går nog egentligen inte för honom. Men känner jag detta rätt så kommer de vilja att jag också börjar på det stället, men jag har ju mina arbetserbjudanden redan. Plus att lönen är provisionsbaserad.

_____________________________________________________

Tänk att jag nu är i Tokyo… Det känns egentligen helt otroligt. Helt overkligt, så som jag har väntat på detta. Och allt jag som jag har väntat på att sätta igång med här. Jag vill ju berätta om det men alla de gånger jag gör det blir det alltid jinx’at och det stör mig så in i Norden. Jag vill inte heller vara den som berättar varmt om något och så händer det aldrig, för sådana personer stör jag mig på och jag vill vara en sån som jag själv skulle gilla; behandla din nästa så som du vill bli behandlad, eller?

/Säger han som ska lämna kyrkan för ett land som har en promille kristna…





Mitt dilemma, snälla

21 07 2009

Vad ska jag göra?!

Jag har blivit utvald bland 15 andra att skriva tre prov (japanska, engelska, matte) för ett japanskt stipendium, ”Special Training College”, där jag då valde fotografi som inriktning i två år som följer efter ett års japanskastudier. Det finns en, två eller fler platser.  Som det känns så ligger jag bra till i konkurrensen. MEN: mattedelen på provet är svårt, riktigt svårt. Japanskadelen är lite lättare iaf, och engelskadelen är hyperlätt.

Då måste jag alltså ta CSN lån för att åka hem och göra provet i Sthlm (man kan BARA göra provet där…), sedan göra en intervju och sedan hoppas på att jag är en av de 7,5 % lyckliga som får stipendiet. Saken är ju den att jag har ALDRIG varit såhär nära ett annars, men att resa ända tillbaka till Sverige för att chansa? Hm, antingen blir det en skuld på några tusen till till CSN, eller så blir det en otrolig vinst och ren och skär lycka. På vinst eller förlust…. Saken är ju den att jag gick idag och tänkte på provet och att ”ah, det var ju synd att jag inte chansade…” och så kommer jag hem och får ett mail från ambassaden, de tog alltså initiativet till att jag borde chansa. Och det är en del andra tecken som pekar på att jag borde göra detta… Och det känns ok egentligen.. Men ååååh! Dilemma! Kan inte en lösning dyka upp imorgon, snälla?

Tänk om jag blir en av dessa? Då skulle allt platsa! De konkurrerande är i åldrarna 18-21 så det är inte så jätteerfarna heller. Och kanske några inte ens dyker upp till provet?

Åh, måste jag vara så långt borta just nu?

För jag vill INTE vara den som sitter där och säger ”ah, jag hade världens chans att få utbilda mig i Tokyo men jag skippade den…”. Nästa år är absolut sista år för mig att söka…