Bodybuilder, I has

Jag har börjar träna, ja gymmat faktiskt, hemma nu varannan dag inför Tokyo. Tro det eller ej, men en etta på 24 kvadrat ger 15 steg från ena sidan till den andra, that’s my compact living for you!

Och faktiskt har jag redan efter fyra träningstillfällen noterat att min muskelmassa har ökat massivt! Eller så är det en placeboeffekt. Men nog har bicepsen, tricepsen svullit upp, likaså bröstmusklerna och magrutorna. Oh, the sweet life of live photoshopped vision, liksom? Inte, förhoppningsvis

Ja, vilken anledning det än är så är det en anledning att fortsätta träna. Ja, finns det ett gym i närheten till boendet i Tokyo så kanske jag går dit också. Och ett år senare kommer tillbaka till Sverige som en bodybuilder, helt steroidpumpad. Okej, minus steroider. Ok, ja kanske minus bodybuilder, men more fit for fight i alla fall.

Vad hände med din träning?

Oj, alltså vad lat jag egentligen är. Eller duktig på att hitta på saker precis på dagarna jag har träning. Jag syftar på min kyudo-träning som jag har ikväll men som numera ALLTID får tvivel och damp över. Ja, denna gång skippar jag för att jag är förkyld. Ja, jag är faktiskt det. Men saken är den att jag har inte tränat på en månad. Ja, jag har missat cirka 7 träningar.  Vet inte varför jag riktigt blir så avig inför träningen varje gång? Människorna där är trevliga och jag har faktiskt köpt en outfit för närmare 2700 kronor. 

Men jag känner ingen skam över detta. Faktiskt så ska man följa magkänslan och den säger att jag behöver inte gå dit. Och jag tänker inte gå dit förrän jag verkligen känner att det är dags. Jag och rutinerade träningstillfällen går inte riktigt ihop. Jag vill känna mig fri.

Förresten ska jag träna kyudo i Tokyo ändå. Ursprungslandet liksom.

Hahaha, mysigt. Första pil mot mato!

Haha, idag när jag kliver in i dojon, där vi tränar kyudo, ser jag att de har satt upp en stor bild på oss (vi tog ett gruppfoto för några veckor sedan) som tränar, på ett bord. Och det såg så mysigt ut, som ett familjekort! För liksom familjekort innehåller ju en mamma, barn och kanske en gamling och allting fanns där! Jag är ju en utav tre som är under 40 år… och jag var omringad av en gamling (han som måste vara typ minst 60 år) och damer och män. Så, ett typiskt familjekort alltså. Riktigt kul, som en sektbild eller nåt.

Såhär ser en mato ut. Liten. Bild googlad

 

Men hur som helst så tog jag det STORA STEGET att börja skjuta mot mato (måltavla på cirka 20-28 meters avstånd)! Det är det sista steget, så nu är allting på allvar på träningen.

Jag fick beröm och applåder när pilen for iväg mot måltavlan (jag prickade inte, men what the hey!). Och snart ska jag köpa den riktiga outfiten:

Mitt första underkända resultat…

 

Vad hände?! Förra hemtentan jag skrev (handlade om journalistikhistoria) fick jag Fx på!? Jag, som aldrig har fått ett underkänt resultat i mitt skolliv ever! What? Den lämnades in 19 december och jag hade det tufft att skriva klart den på grund av en massa göromål, men ändå…!

Fx innebär att jag kan komplettera så att det blir godkänt. Men det kom så olägligt! För CSN kan endast bevilja studiemedel i Japan om jag har 30 poäng inlästa (vilket förra tentan och nuvarande ger), och så kommer detta upp! Och skolan i Japan godkänner mig om de ser att jag kan betala för mig (vilket de behöver veta snarast). Aarrghhh!

Men man utvecklas i motvind och jag kommer inte acceptera annat än mig i Tokyo den första juli!!! Just nu är det så att jag KOMMER få godkänt i detta, men utmaningen blir HUR jag ska ta mig dit. You just wait and see, destiny!

 

Och jag skulle ha haft träning ikväll, men jag känner att jag inte kan stå och skjuta iväg en livsfarlig pil ikväll…

Boostar samvetet

Egentligen har jag träning idag men jag har inte fått mitt SL-kort än (most lame excuse ever), så jag boostar samvetet med att skriva på hemtentan istället samtidigt som jag lyssnar på Robyn – Dream On. En låt som gör att man får lust att rädda världen från alla dess bekymmer.

 

Om du har Spotify klickar du här: Christian Falk – Dream On

Annars blir det youtube för dig:

Terapistund: pilen som flög åt helvete

 

Lugn Christoffer, berätta vad som hände?

Jo, på min kyudoträning idag stod jag med båge och pil (som är ungefär en meter lång) och drog allt fullt ut i rörelse för att skjuta iväg den mot måltavlan. Men istället träffar jag trädelen på ställningen, och pilen far åt helvete i hög fart igenom rummet, mitt ibland de andra som tränade. Folk flyr mot väggarna och gubben i gruppen måste hoppa undan för att överleva från pilens väg.

 

Tränaren springer fram och tar den, och frågar om det gick bra med mig.

 

Och dessutom kommer ena läraren fram och säger att jag hade tagit hennes pil (!!!!).

 

(Sedan råkade göra samma sak IGEN, fast den gången mer lugnt.)

 

Och vad gjorde du då?

Allting gick så snabbt att jag hann inte reagera, jag bara stod där och tittade fundersamt.

 

Vad tänkte du då?

Usch, jag tänkte att nu jävlar tycker nog tränaren att jag inte längre ska få träna med pil på några månader… Och jag känner mig klumpig som tog lärarens pil… Sedan hann jag tänka på vad de andra ska tro…

 

Hur borde du ha reagerat, tycker du?

Ja, jag borde väl ha varit snabb med att be om ursäkt. Annars tyckte jag att jag hanterad det bra.

 

Vad har du lärt dig?

Att inte glömma bort hela bågen vid släppet. USCH! Vilket TRAUMA!

 

Vad vill du minnas?

Att jag gjorde ett fel, och lärde mig ifrån det på ett positivt sätt. Och att jag minns detta med glädje, inte som ett trauma!!!

 

Vad vill du tillägga?

Att jag hoppas att inte tränarna tror att jag är en bebis nu som behöver extra care, OBS-barn typ. Jag har ju avancerat jävligt mycket på en månad, så tro inte att allt är en scam nu!