So long!

Så, då var jag tillbaks i varma Stockholm efter kalla dagar i Gävle, för jeez vad kallt det är ute i år. Besvikelse, I has yes. Men bara för att jag är tillbaka i den numera stökiga krubban, tänker jag inte skippa eller glömma vad som har hänt de senaste dagarna.

Jag har hälsat, vinkat och tittat. Sagt hej då och sagt farväl. Lovat vykort och kramat. Sagt ”so this is it”. Det var alltså de sista dagarna med kompisarna i Gävle. Fest i Boulongern och krogen där jag träffade en del trevliga människor och en obehaglig, desperat tjej… Tur att Frud kom och hjälpte i sista stund, haha! Men allt som allt var det skönt att få krama och vinka till vännerna en sista gång detta år, och på ett långt tag. Bland anant Jessica, som snart åker till DUBAI! Hon är den andra jag känner so åker dit, Dubai som fortfarande är en exotiskt, mystiskt, spännande och ultramodern stad.

Tack Jessica, Nanna, Frud, Poffe, David, Salve, Pernilla, Jens, Martina, Markus, Linnea, Kristian, Malin, Natalie, Janna och några till för att ni kom!

Har även tagit farväl till familjen vid bussen mot Stockholm. Och sen var det över för tiden i Gävle.

Det enda som oroar mig just nu är vad som ska hända nästa höst. Jag kan söka in till en terminskurs, men vad sedan? Vad händer då mellan Januari 2011 och framåt? Och förresten var bor jag i juli 2010? Time to get creative again.

Fast,

ska jag vara ärlig,

så tyder allt på att jag blir kvar i Japan.

Permanent.

We love cherry cherry bon bon

Dagen började med en tenta i kvalitativa forskningsstudier inom medieforskning – jippie. Men jag kan faktiskt säga, som den enda (!), att jag känner mig nöjd efter min insats! Som sagt, vi hade närmare 65 instuderingsfrågor som sträckte sig både högt och lågt, från hyperdryga till flummiga frågor.

Och sen vänder jag på papperet idag och stöter på tolv frågor som var bland de lättaste bland instuderingsfrågorna! Då blir jag både glad och irriterad. Glad för att jag vet att tentan kommer gå bra, irriterad för att här har jag alltså spenderat en massa timmar och dagar för att lära mig tio gånger svårare frågor… Men nu är den kursen över och jag kan fokusera på flytten till Japan (och b-uppsatsen).

Vi samlades några från vår mysiga klass på Djurgården och drack (japansk öl för min del) och chillade i den förvånansvärt varma vädret (det var mulet men riktigt varmt!). Jag tycker att denna klass har varit så härlig och trevlig. Alla människor man har stött på har varit så intressanta på sina vis, och så trevliga! Och sen är det så kul att tänka på att vissa av dessa människor kommer bli framtidens programledare, journalister och radiopratare!

 

Här följer några bilder från Kungsträdgården dit jag tog Tati och Jim. Nu är det absolut som vackrast och blommorna kommer försvinna i vinden vilken dag som helst.

Så vackert, så överraskande, så förgängligt – that is the story of life.

Eh?! Kolla in rådjuret med hornen utanför mitt fönster!

The price to pay…

Att flytta utomlands har ju sitt pris. I ena stunden lever jag i eufori i tanken om att jag kommer gå bland skyhöga betongväggar med gnistrande fönster och se mig själv i reflektionen av neonljuset, och i andra stunden slår det mig att jag kommer vara tusentals mil från vänner och familj. Ja, från mammas goda biffar och bröd till pappas middagar i Solna. Från lillasysterns damputbrott (TACK!), storasysterns panikkittlande och från broderns yrande.

Från vänner som stöttar en.

Detta för att uppleva världens bästa stad. Uppleva en ny sida av mig själv och en ny syn på världen och dess möjligheter. För, som sagt, vem ÄR jag på andra sidan jordklotet? 

Ja, allting har sitt pris

 

Skype kommer missbrukas, I tell you. Och jäklar vad tiden går fort i Skype:andet! Helt plötsligt har det gått en timme.

Hej Livet

Gammal bild, gammalt jag, men lika aktuella drömmar

Jag tänker alltid på mitt liv ett år framåt. När jag gick sista året på gymnasiet räknade jag ner för flytten till Stockholm och sedan tänkte jag på flytten till Tokyo, och nu flytten FRÅN Tokyo. Hur kommer det att ske? Kommer det ske 2010? Jag vet inte än. Gillar jag staden blir jag kvar där och spelar ut mitt öde.

 

Och Tokyo börjar inte kännas så avlägset nu längre. Det är exakt 100 dagar kvar tills jag börjar studera på KAI Japanese Language School i Shin Okubo, en station ifrån världen största och livligaste station. 93 dagar innan jag flyger från Arlanda till Paris och sedan Tokyo. 93 dagar kvar innan jag lämnar ett liv kvar i Sverige. En Christoffer som inte kommer att bli densamma. Jag åker från vänner och familj till ett land där det blir ett äventyr att bara köpa linsvätska. Är jag beredd på vad som komma skall? Egentligen inte, och det är det som kommer utveckla mig. 

 

Jag tittar på bloggar där jämnåriga yrar runt i Tokyo och förstår knappt att det där är jag snart. Den som sitter på andra sidan jorden och bloggar om ett liv totalt olikt detta. Herregud, det har snart gått tre månader sedan jag var och hälsade på familjen, och om tre månader åker jag. Livet går fort, därför måste jag planera livet som utspelas i juni 2010 också. Det gäller att ligga ett steg före förstår ni, dagens ungdomar!

 

 

Åh, blundar jag får jag en förnimmelse av doften på morgonen hotellet i Akebonobashi, den starka solen och ljudet av butikernas musik. Och det glada skrattet… 

Jag tycker det är skönt att ha drömmar att sikta efter. Kortsiktiga och långsiktiga som gör att man noga väger sina val i livet. Allt från åsikter, personliga varumärke, arbetsgivare, vänner, studier, fritidsaktivitet och attityd till framtid. Allt för den där Drömmen.

Snart så.

Snart…

How is babby formed?

 

Det finns bara en Frud i världen, han är unik och bäst som Frud. Han sade till mig att jag är mycket mer självständig än vad folk är i min ålder. Det lättade minsann på min medelålderskris. Och en klok Nanna sa till mig att inte gräva ner mig i motgångar, som är ett ständigt citat i mig nu. För när jag tänker tillbaka slås jag av faktumet att jag har haft ett otroligt flyt. Det har bara gått framåt för mig hela tiden, alltid lyckats med det jag har sagt och planerat vilket gör mig bara ÄNNU mer oförberedd för motgångar. Liksom jag har ju inte erfarenheten av det… 

 

Ta till exempel mitt inlägg om när jag sköt iväg pilen åt helvete på kyudoträningen. Vi har inte haft träning sen dess, och imorgon börjar vi igen. Ja, jag känner mig lite vankelmodig men när Nannas citat pickar på en blir ryggen rak igen och allt annat historia. Vad gör man utan vänner! <3

 

Ja, i alla fall så har jag funderat på HUR jag ska klara mig med min engelska i Tokyo, hahaha! Alltså när jag var i Tokyo senast hade jag PERFEKT engelska ja, MEN sen två månader senare åkte jag till London, det engelska språkets hemland, och var så KÖTTIG i munnen, jag talade så hemskt! Det blev ju så jobbigt för den brittiska trashdialekten som användes typ överallt är jobbig att förstå när man ska översätta det i huvudet. Och du, jag gjorde det KLASSISKA FELET: en dag i London hade all engelska i mig försvunnit och jag var hungrig, men var kunde jag beställa mat enkelt utan att fatta nada vad servitören sa?! Jo, jag gick till ett sandwichställe och såg en macka jag kunde enkelt beställa men NEJ. DÅ ÄR DET EN ENGELSK SUBWAYbutik!!! Det kunde inte bli värrrrrrrrrrrre! Då skulle jag alltså stå och SÄGA på engelska vad jag ville ha i mackan. Jag var ashungrig, bitter och till slut blev det kollaps; jag råkade säga att jag ville ha vaniljsås(custard), istället för senap (mustard) till bacon! Mustard och custard! 

Tjejen bakom disken tittade på mig med en blick som sa ”eeeeeh? Oh, a NB-child…”. En man bakom mig skrattade rått.

 

Ett minne att skratta åt i efterhand. Och nej, jag fick inte vaniljsås i…

 

PS. Titel=asgarv. Ja, när jag är själv har jag kanske omogen humor…?

Att lämna 2008

Jag måste ses som lite bitter just nu, eller cynisk. Ja, inte som jag brukar ses överuvudtaget måste jag påpeka. Men jag är det nu, och såhär ligger det till varför:

Varför ha mina vänner jag har nu?

 

Ja, jag vet. Ok, jättedrastiskt men seriöst alltså. Jag ska ju bort över åtta tidszoner snart. Det kanske är BÄST att glömma kompisarna här, ja åtminstone i Gävle för det blir lättare så? Kanske för att saknaden efter dem inte blir så jobbig då? 

Ja, varför ha vänner här när jag ändå kommer sakna sönder vänskapen?

 

Jeez, jag behöver träffa gamla vänner snarast. Behöver någon som säger åt mig. Tur att en fika är inbokad nu på måndag….

 

PS. För övrigt vill jag tillägga som en vän sade på studenten: ”man säger att man kommer höra av sig, men man gör det inte sedan”. Ja, efterklok, det stämmer. Jag höll hårt på att inte låta det stämma, men nu har jag gett upp det. Nu får de som vill vara vän med mig kontakta mig, och jag dem. Så. Det. Så.

Ode till mina vänner

I dessa tider då jag går i förberedelserna för flytt till Japan har jag tänkt mycket på mina vänner i livet. Så jag sammanfattar några utav dessa tankar i en

 

 

Salvægis, vi har gjort mycket bus och har alltid askul. Beste pöjkar!

Frud introducerade mig till alkohol (Hahahaha!) och metalmusik;

David lärde mig spela piano, och gymnastisera;

Toiva har gett mig spännande arbeten;

Poffe fick mig att älska LOTR, och inte minst språkriktighet;

Salve har gett mig träningsvärk i käken efter gapskratt åt hans skämt. Även en del hundpromenader;

Sara-Lee har inspirera mig att plugga och satsa;

Nanna, för alla trevliga pratstunder om livet;

Jens som fick mig att börja dricka kaffe, och att börja söka arbete;

Jessica som lärde mig att uppskatta mode, fotografer och fina saker;

Key och jag som skrev en asrolig krönika åt Arbetarbladet;

Hedvig som alltid ger mig beröm;

Tati som introducerade chailatte till mig!;

Lovisa som motiverade mig att gå upp tidigt, och att träna;

Jocke som har visat mig Sthlm;

Jim som förklarar;

JMK som är min stora familj;

Nina som fick mig att uppskatta Sigur Rós igen;

Johanna som gjorde mig glad;

Göran som var fuldryg som jag slutade ovän med, haha! ;

Lisa som lärde mig journalismens hårda sidor!;

Lena som är min mentor for life;

Sandra som motiverar mig;

Andrea som står sig stark i vänskapen;

Simon som yrar men är nödvändig;

Amanda som är så jäkla kramgo!;

Aline som alltig gör en glad;

Christine som visade mig en CURAHZY social sida;

Herman, herman;

Fruds syster, för att hon är syster till Frud;

och alla andra!

 

Nu har jag glömt en massa människor, men jag tänker på er också!